Cecilia

I mandags var all CDP staff samlad pa kontoret. Det ar ganska roligt nar de samlas for man kan latt se vilka som arbetar pa CDP center, skolor, langt borta. De har namligen bla eller bara valdigt smutsiga byxor. Av lastbilsflakakandet. Christines kjol ar oftast lite renare da kvinnor har fortur till sate i forarhytten. Samlade var vi for att APHIA II, som star for nagot jag inte har en susning om vet att a:et star for afia(halsa pa kiswahili), har bestamt sig for att kartlagga alla norra Kenyas OVCs(orphans and vulnerable children). FH har hand om kartlaggningen i hela Marsabit district och nu skulle vi lara oss hur man fyller i deras formular. 
Ocksa pa tisdagen avbrots de flesta pa CDPkontorets dagliga arbete for OVCkartlaggingen. Hela formiddagen haftades formular och nar alla var redo att ga skulle mannen, som kanske inte ligger mig varmast om hjartat pa kontoret, absolut ha vad han kallade en kort briefing. Kenyansk briefings alltsa. Inombords skrattade jag sa jag grat, utat sett var jag lugn och sansad. Den enda med den sinnestamningen runt bordet. Alla talade i mun pa varandra, nagons telefon ringde och inte gick det att hora vad personen i andra anden sade -pa med hogtalartelefonen, nagon spottade rester fran pinnen denne anvande som local toothbrush osv osv osv. Efter lunch gick jag med Mary till Manyatta Jillo. Dar halsade vi pa en flicka som behovde halsas pa och letade efter sponsrade barn att fotografera, ocksa har. En man sprang ifatt oss och bad oss komma och titta pa hans sons ben sa vi foljde efter honom in i deras hem. Stackars pojk. Utifran knavecket putade nagot som sag ut som en valdigt infekterad golfboll och tro inte att de gatt till sjukhuset for det. Mary och jag startade en overtalningsprocess som pagar an idag. Vi skrev brev till sjukhuset som sade att pojken far varden betalad av FH, da han ar en sponsrad unge, men familjen har fortfarande inte tagit honom dit. Hur jag vet det ar for att de maste passera kontoret har for att fa en stampel i samma brev forst. Pa hemvagen fick vi lift av en pick up och fick vara med om en vansinnesfard utan dess like. Chauforren hade ingen som helst framforhallning (om man nu talar i termer kring framforhallning nar det galler bilkorande). Hoppsan har kom en svang, lat mig gora en tvarvandning sa nara den dar hyddan som mojligt. Vi flog som vantar dar bak pa flaket.
Pa onsdagen borjade arbetet pa riktigt. Marta, Esther pa kontoret och jag har fatt ansvar for hela Milimatatu med omnejd. Vi gick till stenroset = Milimatatus korvkiosk eller bensinmack = dar det hander. Pa mindre an tva timmar hade vi fyllt i tio formular, bara av att prata med manniskorna i stenroset. Marta att hon bestamt sig for att om vi inte hittade de tre sista sponsrade barnen sa skulle vi ersatta dem med nya. Pa hemvagen, ganska nara town, ropade nagra fran Komboni efter oss och vi stannade och fragade om de visste var de tre barnen hade flyttat. Da visade det sig att ett av barnen, Guyatu, var en i bland dem. Hennes faster berattade att anledningen till att hon bytt skola ar for att bada hennes foraldrar gatt bort och hon nu bodde hos henne. Guyatu i sin tur visste var de andra tva barnen bodde och det visade sig att de gatt samma livsoden tillmotes. Tank om vi hade ersatt de tre i tron om att de hade flyttat langt bort. Jag hade turen med mig, Marta oversatte turen till gud.
I torsdags var det bara Marta och jag som gick till Milimatatu. Vi hade stamt traff med Nashangai, kvinnan med kollen i Milimatatu. Vi gick runt hela dagen och gjorde hembesok i Milimatatu. Ont i hjartat gjorde det mest hela tiden nar man traffar barn fran Komboni i deras hemmiljo, som ar allt annat an halsosam.
I fredags skulle vi bara titta forbi stenroset en snabbis for att prata med en mor till en hjarnskadad pojke som vi forsoker fa in i ett HBCsystem, home based care. Det blev ingen snabbis for ryktet hade spridit sig om att hjalp nu antligen fanns att fa och Marta och jag blev kvar i timmarna tva. Vad jag kallar OVCkartlaggningen kallar de har for OVCinventering, en inte allt for kladsam benamning, men nar jag satt dar pa en stenhog och intervjuade anka nummer jag vet inte vad borjade ocksa jag kanske forsta den icke sa humana benamningen litye. Missforsta mig nu ratt. Varfor jag sager att jag borjade tanka inventering var for att man blev sa otackt avtrubbad. "Du har inte atit pa tva dagar och ingenstans att bo har du heller, nehe nej, det ger fyra poang, da antecknar jag det". Efterat gick vi till Manyatta Ginda och dar mottes vi av en tant jag traffat manga ganger forr som visade oss till ett hus hon ville att vi skulle besoka. Dar bodde en gammal tant och en flicka pa sex ar. Tanten berattade att flickans bada foraldrar gatt bort i AIDS och att flickans syskon gar pa boarding school och ar gifta och darfor inte langre bor hemma. Flickan hoppade direkt upp i mitt kna och nar hon satt dar kunde jag hora hennes puls. Den gick alldeles for fort och jag bad Marta fraga flickan farmor om hon var sjuk. Farmorn sade att ja det var hon och tog fram en tablettburk for att visa oss flickans medicin. Jag laste pa burken och insag att flickan ar HIVpositiv. Farmorn hade fram tills nu levt lyckligt omedveten om det da hon inte kan lasa och bara blivit instruerad att ge flickan tre tabletter varje dag. Marta grat och jag kunde bara inte ta in vad jag var med om dar och da. Lilla lilla Kame som satt dar i mitt kna, sa oskyldig. Kame hade koll pa var fler barn som mist deras foraldrar bodde och visade oss vagen. Efter tva till hembesok borjade vi hora kvinnokor sjunga nagon valdigt mononton men vacker sang. Marta berattade att det ar sangen man sjunger nar en nygift kvinna skall flytta in hos mannens familj. Mannen var en fd High School Beneficiary som Marta kande och vi blev inbjudna pa the. Jag spelade in lite av sangen. Far har namligen skcikat mig en gava per post - en handy recorder. Tack far! 

Det gar inte en dag har da jag inte hor om, eller traffar, korrupta ledare som bara kan se till sin egen och sin tribe's winning. Markligt ar darfor hur Obamas vinst tycks ena Kenya i sitt firande. Alla ar plotsligt hans "brother". Antar att alla vill ha sin del av kakan och darfor franser att han faktiskt ar Luo och bara ser att han ar kenyan. Torsdagen var en public holiday for att fira Obamas seger. Det regnade sa mycket att det lackte invatten i taket pa gasthuset. Marsabitianen hade arligt talat inte rad att fira men jag sag pa tv hur det firades pa andra platser i landet. Det var inte utan att jag drog pa smilbanden nar jag sag program efter program som pratade om hur Obamas seger ska gynna Kenya. Radda Kenya. USAs(!) naste president alltsa.
I fredags hade jag lektioner pa MOI Girls som vanligt men blev aven ansvarig for veckans guidance and councelling. Pa fredageftermiddagen samlades alla flickorna pa skolan i matsalen och pepprade mig med fragor om mitt liv dar hemma. Inga som helst hamningar har de, vilket pa manga satt ar valdigt befriande. Pa lordagen var jag tillbaka pa skolan igen for att hjalpa form 4-dataeleverna att forbereda sig for sina KCSE(Kenya Certificate of Seconday Education). Esther hjalpte dem med de teoretiska delarna och jag med de praktiska da det rakar vara det enda jag kan och efterat gick vi hem till henne for att ta hand om hennes systerson som ar sjuk. Han skyller pa kottallergi(?).
I mandags hjalpte jag Marta med CAPRs i Komboni. Tre larare befann sig pa skolan och hade hand om nio klasser, de ovriga var kallade till att vakta KCPE(Kenya Certificate of Primary Education). Tro inte att de stressade upp sig for det. Storre delen av dagen satt de, inklusive jag, och lyssnade till head mistress Alberta som drog rovarhistorier och fylleanekdoter. Och som hon holl lada, kan bara saga hatten av. Hatten av!
I tisdags blev det inget Komboni sa jag fick hjalpa till med arkivering och excel-tabbar pa kontoret istallet. Nagon gang efter lunch horde jag en rost jag kande igen. Kunde inte komma pa varfor men insag snart att det var poeten fran Mwangaza som tittat forbi. Ali heter han visst och han ska ha fund raising i nasta vecka for en kasset han ska ge ut med alla sina dikter. Skulle tro att han gav oss smakprov pa exakt allihopa. Nar jag senare pa dagen var och halsade pa Wako (en av fioleleverna)i hans snickeri visade det sig att han var kompis med Ali och att Ali ocksa ahde bestamt sig for att titta forbi. Dar fick vi(las: jag, da Wako rakade bli valdigt upptagen med en soffa han snickrade pa nar Ali drog in luft) annu en dikt upplast pa en halvtimme till. Denna gang var den i alla fall pa engelska.
I gar fick jag antligen traffa Goracha, den 17arige pojken, i Manyatta Jillo igen. Hade egentligen bestamt traff med hans mamma i forra veckan. Alla Gorachas syskoan har gatt i skolan utom han, inklusive de yngre syskonen. Efter att ha talat vet (faktiskt) i mamman bestamdes det att han i januari ska borja i tredje klass. Goracha kan redan rakna matte och lasa, bara av att ha tittat i sina syskons laxbocker. Vi besokte aven en gammal man som ar Manyatta Jillos demo farmer (demonstration farmer). Han utbildar folk i Manyatta Jillo, men ocksa de som tidigare bott i M Jillo men nu tvingats flytta till en sarskild kulle for att undvika tribe clashes. Hans plot var fylld med mangotrad, apelsintrad, avocadotrad, sukumwiki, bonor, osv osv osv. Stor var den dessutom och han berattade att det ar den, och framfor allt forsaljningen av pira som ar blad man tuggar och blir hog av, som finanserat alla hans barns studier. Tva dottrar studerar nu tom pa universitetet. Pa kvallen blev jag medbjuden av de ovriga gasterna i gasthuset till ett stalle som heter Motherland. Ett skjul agt av en charmigt barsk kvinna som lagar all mat, serverar och driver stallet helt sjlav pa sin bakgard. Dar drack jag min forsta tusker sen jag kom hit och det var ju gott. 

Kram pa er!