Avtrubbad

I mandags var all CDP staff samlad pa kontoret. Det ar ganska roligt nar de samlas for man kan latt se vilka som arbetar pa CDP center, skolor, langt borta. De har namligen bla eller bara valdigt smutsiga byxor. Av lastbilsflakakandet. Christines kjol ar oftast lite renare da kvinnor har fortur till sate i forarhytten. Samlade var vi for att APHIA II, som star for nagot jag inte har en susning om vet att a:et star for afia(halsa pa kiswahili), har bestamt sig for att kartlagga alla norra Kenyas OVCs(orphans and vulnerable children). FH har hand om kartlaggningen i hela Marsabit district och nu skulle vi lara oss hur man fyller i deras formular. 
Ocksa pa tisdagen avbrots de flesta pa CDPkontorets dagliga arbete for OVCkartlaggingen. Hela formiddagen haftades formular och nar alla var redo att ga skulle mannen, som kanske inte ligger mig varmast om hjartat pa kontoret, absolut ha vad han kallade en kort briefing. Kenyansk briefings alltsa. Inombords skrattade jag sa jag grat, utat sett var jag lugn och sansad. Den enda med den sinnestamningen runt bordet. Alla talade i mun pa varandra, nagons telefon ringde och inte gick det att hora vad personen i andra anden sade -pa med hogtalartelefonen, nagon spottade rester fran pinnen denne anvande som local toothbrush osv osv osv. Efter lunch gick jag med Mary till Manyatta Jillo. Dar halsade vi pa en flicka som behovde halsas pa och letade efter sponsrade barn att fotografera, ocksa har. En man sprang ifatt oss och bad oss komma och titta pa hans sons ben sa vi foljde efter honom in i deras hem. Stackars pojk. Utifran knavecket putade nagot som sag ut som en valdigt infekterad golfboll och tro inte att de gatt till sjukhuset for det. Mary och jag startade en overtalningsprocess som pagar an idag. Vi skrev brev till sjukhuset som sade att pojken far varden betalad av FH, da han ar en sponsrad unge, men familjen har fortfarande inte tagit honom dit. Hur jag vet det ar for att de maste passera kontoret har for att fa en stampel i samma brev forst. Pa hemvagen fick vi lift av en pick up och fick vara med om en vansinnesfard utan dess like. Chauforren hade ingen som helst framforhallning (om man nu talar i termer kring framforhallning nar det galler bilkorande). Hoppsan har kom en svang, lat mig gora en tvarvandning sa nara den dar hyddan som mojligt. Vi flog som vantar dar bak pa flaket.
Pa onsdagen borjade arbetet pa riktigt. Marta, Esther pa kontoret och jag har fatt ansvar for hela Milimatatu med omnejd. Vi gick till stenroset = Milimatatus korvkiosk eller bensinmack = dar det hander. Pa mindre an tva timmar hade vi fyllt i tio formular, bara av att prata med manniskorna i stenroset. Marta att hon bestamt sig for att om vi inte hittade de tre sista sponsrade barnen sa skulle vi ersatta dem med nya. Pa hemvagen, ganska nara town, ropade nagra fran Komboni efter oss och vi stannade och fragade om de visste var de tre barnen hade flyttat. Da visade det sig att ett av barnen, Guyatu, var en i bland dem. Hennes faster berattade att anledningen till att hon bytt skola ar for att bada hennes foraldrar gatt bort och hon nu bodde hos henne. Guyatu i sin tur visste var de andra tva barnen bodde och det visade sig att de gatt samma livsoden tillmotes. Tank om vi hade ersatt de tre i tron om att de hade flyttat langt bort. Jag hade turen med mig, Marta oversatte turen till gud.
I torsdags var det bara Marta och jag som gick till Milimatatu. Vi hade stamt traff med Nashangai, kvinnan med kollen i Milimatatu. Vi gick runt hela dagen och gjorde hembesok i Milimatatu. Ont i hjartat gjorde det mest hela tiden nar man traffar barn fran Komboni i deras hemmiljo, som ar allt annat an halsosam.
I fredags skulle vi bara titta forbi stenroset en snabbis for att prata med en mor till en hjarnskadad pojke som vi forsoker fa in i ett HBCsystem, home based care. Det blev ingen snabbis for ryktet hade spridit sig om att hjalp nu antligen fanns att fa och Marta och jag blev kvar i timmarna tva. Vad jag kallar OVCkartlaggningen kallar de har for OVCinventering, en inte allt for kladsam benamning, men nar jag satt dar pa en stenhog och intervjuade anka nummer jag vet inte vad borjade ocksa jag kanske forsta den icke sa humana benamningen litye. Missforsta mig nu ratt. Varfor jag sager att jag borjade tanka inventering var for att man blev sa otackt avtrubbad. "Du har inte atit pa tva dagar och ingenstans att bo har du heller, nehe nej, det ger fyra poang, da antecknar jag det". Efterat gick vi till Manyatta Ginda och dar mottes vi av en tant jag traffat manga ganger forr som visade oss till ett hus hon ville att vi skulle besoka. Dar bodde en gammal tant och en flicka pa sex ar. Tanten berattade att flickans bada foraldrar gatt bort i AIDS och att flickans syskon gar pa boarding school och ar gifta och darfor inte langre bor hemma. Flickan hoppade direkt upp i mitt kna och nar hon satt dar kunde jag hora hennes puls. Den gick alldeles for fort och jag bad Marta fraga flickan farmor om hon var sjuk. Farmorn sade att ja det var hon och tog fram en tablettburk for att visa oss flickans medicin. Jag laste pa burken och insag att flickan ar HIVpositiv. Farmorn hade fram tills nu levt lyckligt omedveten om det da hon inte kan lasa och bara blivit instruerad att ge flickan tre tabletter varje dag. Marta grat och jag kunde bara inte ta in vad jag var med om dar och da. Lilla lilla Kame som satt dar i mitt kna, sa oskyldig. Kame hade koll pa var fler barn som mist deras foraldrar bodde och visade oss vagen. Efter tva till hembesok borjade vi hora kvinnokor sjunga nagon valdigt mononton men vacker sang. Marta berattade att det ar sangen man sjunger nar en nygift kvinna skall flytta in hos mannens familj. Mannen var en fd High School Beneficiary som Marta kande och vi blev inbjudna pa the. Jag spelade in lite av sangen. Far har namligen skcikat mig en gava per post - en handy recorder. Tack far! 


Bildkalas



Slakteriet



Josephines hus



Milimatatu




Josephine och jag



Manyatta Jillo Enviromental Club



Hos kvinnan som gav mig mjolkbunken i Manyatta Jillo



Grace och Mary i Manyatta Jillo



Halakhe i min sjal



Martin slar en sjua i oknen 



Dominique och Ali (star faktiskt mitt pa landningsbanan) i Shegel



Mulwa kan faktsikt spela fiol



Sadia



Utsikten over the highlands fran det katolska slottet



Head mistress Alberta



Mary och jag vantar pa Grace som pratar med sin vaninna



Pa vag hem fran Manyatta Jillo, The Great Northern Road

It is easier to say welcome than to say goodbye

Tankte jag skulle agera lite svensk och borja med att prata om vadret. Regnet, som tydligen har varit det tyngsta i mannaminne, har den senaste veckan foljts av en hetta som inte gar att beskriva. Jag vaknar numera inte langre av varken moske eller den hogljudde pastorn, som rakar vara son till mannen som ager byns hogtalarsystem(sa javla dalig kombination), utan av hettan. Omojligt att sova efter att solen gatt upp. Trots att det regnat mer an nagonsin traskar redan marsabitianen upp till vattenkallan da ingen har koll pa hur man samlar vatten. I princip alla pa kontoret ,som ager en vattentank, berattar om hur deras grannar snart tomt deras da de inte tagit vara pa vattnet nar det fanns att fa. Nar jag nu varit har i snart tre manader sa blir jag inte sarskilt forvanad. Det verkar vara sa mentaliteten har ar. Kom med vatten nar jag inte har vatten och kom tillbaka nasta gang. Kom med mat nar maten ar slut och se till att komma hit nasta gang den ar slut ocksa. Kanske lite krasst sagt men faktum ar att marsabitian och langsiktighet inte rimmar alls. Nar det regnar har tavlar kameler, getter, kor och asnor om polarna pa marknaden vilket i och for sig ar en valdigt charmig syn men vad som stor mig ar att folk har inte tar tillvara pa polarna pa hemma plan. For nog ar de dar alltid, Marta och jag har lekt inte nudda vattenpol i veckor nu. Mitt senaste projekt ar darfor att fa igang ett samarbete mellan Yegon, en water engineer pa WATSANkontoret, och CDPs community trainings. Kvinnogruppen i Milimatatu borjar ta sig form nu och jag hoppas ha fatt igang den ordentligt innan jag lamnar Mbt, vilket ar inom en sa snar framtid som tre veckor. Varje dag paminns jag, av avslutningar bla, om att jag snart aker och det kanns trist. 
Forra fredagen fick jag agera supervisor pa dataklassernas examenskrivning. Jag fick springa mellan tva klassrum i timmarna tva och efterat fick jag ratta min del av provet. For att sedan fora in alla resultat i mark books och report forms. Pa kvallen anlande Mulwa med en tredje hona till gasthuset och berattade att en av hans vanner hade forlorat sin en dag gamla bebis och nu ville han att jag skulle delta i begravningen foljande dag. Enligt kulturen har ar ju fler som deltar i en begravning desto battre, det spelar ingen roll om du kanner nagon alls sa i lordags var jag pa begravning. Hela sondagen och mandagen agnade jag pa MOI Girls for att fylla i alla dessa mark books och reportforms. Varfor anvander de inte excel undrar jag? I alla fall en dator.
I tisdags letade Marta och jag efter barn att fotografera for CAPRs (de vi inte lyckats fota i skolan) exakt hela dagen. Inte helt latt att hitta dem da skolan har stangt och alla var ute och rastade kameler eller hamtade vatten. Varje gang vi inte hittat en unge mumlade Marta nagot med "yes we can" och sa var vi bada pa gott humor igen. Det skall gravas ett dike for wireless hela vagen fran Mombasa till Bubisa och man har nu natt Mbt. De som arbetar graver i atta timmar om dagen och tjanar 350kshs (jamfor det med de 80kshs de tjanar pa en dag i stenroset). Pa eftermiddagen gick jag aterigen till MOI Girls for att hjalpa Esther med det sista. Nar vi var fardiga var mina hander bla av allt karboneringspappper och klockan var sent. Mwalimu Simba eskorterade oss hem och gissa vem som foll ner i diket. "Cecilia, mind the... (har plumsar jag) ...hole". Hela onsdagen fortsatte letandet med Marta men denna gang med lite battre utdelning i varje fall. 
I torsdags gick jag med Grace och Mary till Manyatta Jillo. Pa vagen till skolan gjorde vi flera hembesok och ett visade sig vara ytterst nodvandigt. Orkar arligt talat inte skriva om det har och nu men ska samla mina tankar och skriva om det en annan dag. Pa eftermiddagen startade standard 8s good bye pary som vi alla tre var inbjudna till. Hela klassen, plus foraldrar, plus viktiga gubbar som stakeholders och area chiefs och vi tre hade knotts in i deras klassrum for att dela pa deras inte allt for sittvanliga bankar. Vi bjods pa hemskt mycket kott, ris och en potatis var. Och soda baridi, kall lask, forstas. Lask ar billigare an vatten har. Klassens head boy inledde med ett tal dar han hedrade allas paron och allas var Obama. Allt pa en dialekt som lat som en blandning mellan pidginengelska och grov skanska. Oj vad jag drog pa smilbanden nar han pratade om skjuol-school och paerants-parents och emerike-America. Efter hans tal gick det utfor. Allt kom att bli en repris av Mwangaza-avslutningen. Alla som holl tal upprepade vad de andra sagt och talade alldeles for lange. Klockade det langsta talet som var 55minuter langt. Jag forvantades ocksa halla tal och sa fick det bli. Nagra av gubbarna holl delar av sina tal direkt riktade till mig, kandes sadar. De tackade mig for allt det svenska folket gjort for deras skola och bad mig halsa. Tre timmar senare var det fardigt talat och vi fick skjuts tillbaka till town. Mbt har namligen blivit for farligt for framfor allt boranas(triben bade Grace och Mary tillhor) for att promenera efter att det blivit morkt. Tragiskt. 
I fredags var jag pa kontoret hela dagen och uttrakad var jag sa det skrek om det. Da kom Sadia, numera en av lararna pa MOI Girls, och halsade pa. Vilken otrolig manniska! Hon ar fodd muslim men numera kristen. Tillbringade sista aret i secondary pa sjukhus och har inte gatt fardigt skolan. Gabra sjalv men gift med en Borana och darfor inte valkommen var som helst. Ar Gabra och ocksa darfor inte valkommen var som helst.  Har slaktingar i alla IDPs haromkring, da Gabra var de som var mest drabbade under vad man har kallar "the clashes". The clashes startade for ungefar sju ar sedan och fick ett tragiskt slut med massakern i Turbi da 42foraldrar och 22 barn var dodade. Hon har bett mig att skriva en artikel om henne och det ska jag gora ocksa.

Tanker pa er!

It is all about tribalism

Det gar inte en dag har da jag inte hor om, eller traffar, korrupta ledare som bara kan se till sin egen och sin tribe's winning. Markligt ar darfor hur Obamas vinst tycks ena Kenya i sitt firande. Alla ar plotsligt hans "brother". Antar att alla vill ha sin del av kakan och darfor franser att han faktiskt ar Luo och bara ser att han ar kenyan. Torsdagen var en public holiday for att fira Obamas seger. Det regnade sa mycket att det lackte invatten i taket pa gasthuset. Marsabitianen hade arligt talat inte rad att fira men jag sag pa tv hur det firades pa andra platser i landet. Det var inte utan att jag drog pa smilbanden nar jag sag program efter program som pratade om hur Obamas seger ska gynna Kenya. Radda Kenya. USAs(!) naste president alltsa.
I fredags hade jag lektioner pa MOI Girls som vanligt men blev aven ansvarig for veckans guidance and councelling. Pa fredageftermiddagen samlades alla flickorna pa skolan i matsalen och pepprade mig med fragor om mitt liv dar hemma. Inga som helst hamningar har de, vilket pa manga satt ar valdigt befriande. Pa lordagen var jag tillbaka pa skolan igen for att hjalpa form 4-dataeleverna att forbereda sig for sina KCSE(Kenya Certificate of Seconday Education). Esther hjalpte dem med de teoretiska delarna och jag med de praktiska da det rakar vara det enda jag kan och efterat gick vi hem till henne for att ta hand om hennes systerson som ar sjuk. Han skyller pa kottallergi(?).
I mandags hjalpte jag Marta med CAPRs i Komboni. Tre larare befann sig pa skolan och hade hand om nio klasser, de ovriga var kallade till att vakta KCPE(Kenya Certificate of Primary Education). Tro inte att de stressade upp sig for det. Storre delen av dagen satt de, inklusive jag, och lyssnade till head mistress Alberta som drog rovarhistorier och fylleanekdoter. Och som hon holl lada, kan bara saga hatten av. Hatten av!
I tisdags blev det inget Komboni sa jag fick hjalpa till med arkivering och excel-tabbar pa kontoret istallet. Nagon gang efter lunch horde jag en rost jag kande igen. Kunde inte komma pa varfor men insag snart att det var poeten fran Mwangaza som tittat forbi. Ali heter han visst och han ska ha fund raising i nasta vecka for en kasset han ska ge ut med alla sina dikter. Skulle tro att han gav oss smakprov pa exakt allihopa. Nar jag senare pa dagen var och halsade pa Wako (en av fioleleverna)i hans snickeri visade det sig att han var kompis med Ali och att Ali ocksa ahde bestamt sig for att titta forbi. Dar fick vi(las: jag, da Wako rakade bli valdigt upptagen med en soffa han snickrade pa nar Ali drog in luft) annu en dikt upplast pa en halvtimme till. Denna gang var den i alla fall pa engelska.
I gar fick jag antligen traffa Goracha, den 17arige pojken, i Manyatta Jillo igen. Hade egentligen bestamt traff med hans mamma i forra veckan. Alla Gorachas syskoan har gatt i skolan utom han, inklusive de yngre syskonen. Efter att ha talat vet (faktiskt) i mamman bestamdes det att han i januari ska borja i tredje klass. Goracha kan redan rakna matte och lasa, bara av att ha tittat i sina syskons laxbocker. Vi besokte aven en gammal man som ar Manyatta Jillos demo farmer (demonstration farmer). Han utbildar folk i Manyatta Jillo, men ocksa de som tidigare bott i M Jillo men nu tvingats flytta till en sarskild kulle for att undvika tribe clashes. Hans plot var fylld med mangotrad, apelsintrad, avocadotrad, sukumwiki, bonor, osv osv osv. Stor var den dessutom och han berattade att det ar den, och framfor allt forsaljningen av pira som ar blad man tuggar och blir hog av, som finanserat alla hans barns studier. Tva dottrar studerar nu tom pa universitetet. Pa kvallen blev jag medbjuden av de ovriga gasterna i gasthuset till ett stalle som heter Motherland. Ett skjul agt av en charmigt barsk kvinna som lagar all mat, serverar och driver stallet helt sjlav pa sin bakgard. Dar drack jag min forsta tusker sen jag kom hit och det var ju gott. 

Kram pa er!


Bildbevis

... pa att jag faktiskt ar har. Har Sanna att tacka for bilderna pa mig.



Stenroset i Milimatatu



Home visit hos Angelina



Great Northern Road



Charity-klubben




MOI Girls



Sanna, Diid, Halake och Helena framfor Lake Paradise



Motet den 15e



Bak pa Marys lastbil



Lakartinya Primary School

Om man ska skratta eller grata?

I takt med att mitt ansvar vaxer har i MBT, vaxer ocksa min nyckelknippa. Ar nu stolt agare till flera nycklar som gar till olika skrubbar och skjul i stan. Min fjarde nyckel fick jag i fredags och den gar till datasalen pa MOI Girls. Hade med mig fotoalbum till lektionerna och bilderna pa lillebror vackte mest intresse. Det skamtades om bride prize(har nu fatt veta att de flesta kvinnor i Milimatatu saljs for endast en pase tobak) och sister in law.
Esther ar i Nairobi och jag fick ta hand om hennes klass med universitetselever pa lordagen. Gruppen laser till larare pa distans da de inte har rad att bo i campus och hade valdigt skiljda kunskaper. Nagra var dar for att lara sig att skriva fort, andra visste inte ens vad en mus var, men det var kul. Efterat fragade en, klart cynisk, elev mig alldeles for manga fragor om bibeln som jag inte kunde svara pa. Fragor som; varfor malas alltid Jesus som mzungu och djavulen som afrikan?, varfor kommer alla wazungus hit for att pracka pa oss deras kultur och religion? och varfor tror wazungus att mzungun kommer fran Jesus och afrikanen fran apan? Vad svarar man?
I tisdags vrakte regnet ner och det blev darfor inget Milimatatubesok. Fick istallet folja med Martin, Ali och Dominique till en annan air strip som ligger en timmes bilfard bort for att hamta och lamna post och passagerare, da planet inte kunde landa pa air stripen har pga regnet. Det var skont att se att aven the lowlands har fatt sig nagra skurar. Allt var gront och lojligt vackert! Nar vi kom fram till airstripen(som inte ens var en strip, planet lyfte och landade direkt pa graset) hade passagerarna som skulle med inte kommit. FH ar ansvariga for flygbolaget har ifran MBT och vi var darfor tvungna att stanna tills det att planet lyft. Dar stod vi mitt i oknen med tva klamkacka piloter och skamten belv allt torrare. Turligt nog kom passagerarna ganska snart och de visade sig vara en grupp med bla en pastor och en etiopisk hiphopartist. Hiphopartisten hade just denna dag bestamt sig for att spela in en musikvideo(for hemmabruk skall tillaggas) och Ali fick filma. Hiphoparen var hogt och lagt och tvingade ovriga gruppmedlemmar, mattligt roade, dansa i bakgrunden. Han sjong medan han klappade propellen, han sprang runt och svangde med sin jacka likt ett lasso, han dansade under vingen med solglasogon, han dansade under vingen utan solglasogon och han blev allt mer glad i sin egen rost. Tjugo minuter senare var han fardig och nu var piloterna valdigt otaliga. Da var det dags for pastorn att gora entre. Vet inte om det var okenlandskapet som gav honom feeling men han skulle absolut framfora en egenhandigt komponerad sang och bad om storsta mojliga tystnad(inte riktigt men nagot at det hallet). Den har killen kunde inte sjunga men tog i anda och allt eftersom overgick sangen i nagot slags talande i tungor. Efter en kvart lugnade han ner sig och planet kunde lyfta.
Dubbelmoralen lyser sannerligen inte med sin fravaro i det har landet. Fy fan. Mycket ar fantastiskt roligt och mycket ar bara forfarligt. Jag pendlar mellan total hopploshet och nagon slags javlar anamma-kansla hela tiden. Det talas om hur alla ar lika mycket varda och hur det ar viktigt att inte doma varandra efter tribes och religion(ungefar dar brukar jag sticka in huvudet och namna kon ocksa) och sen gar man anda och pratar illa om andra for att hoja sig sjalva. Kvinnor talar om hur fornedrande en del kulturer har ar med ritualer som konstympning och nar jag fragar om deras egna dottrar har de alla anda tvingat deras dottrar att genomga precis det de talar om. Folk dodar varandra har pa lopande band men kan inte tanka sig att offra ens en get for att fa deras dotter att ga i skolan. I sondags kvall blev en pojke skjuten. James, med pilbagen, kom till jobbet klockan sex med tarar i ogonen. Han hade bevittnat skottlossningen pa vagen till jobbet och jag fick agera trost. Idag gick jag med Marta till Milimatatu. Vid tio-tiden markte vi hur folk sprang forbi skolan och vi fick snart veta att en kvinna blivit mordad ca 200m fran skolan. Efter ett tag fick vi aven veta att kvinnan i fraga var Martas granne. Marta ar borana och enligt hennes kultur skall alla samlas hemma hos en person som dott snarast mojligt och sa fick det bli. Jag foljde Marta till kvinnans hus och fick sedan skjuts av Manyatta Jillos och Milimatatus counsillers, som varit dar och skankt en get, tillbaka till town. De var pa vag till begravningsceremonin och lovade att tala om hur hamnden inte alltid maste vara ljuv. Aldrig kommer the tribal war fa ett slut har och det ar otackt.

Antligen ska det bli ordning i Vita Huset. Obama vann och lyckan ar total. President Kibaki annonserade idag public holiday imorgon for kenyanen att fira Obamas seger. Festligt!


RSS 2.0