Cecilia

I mandags var all CDP staff samlad pa kontoret. Det ar ganska roligt nar de samlas for man kan latt se vilka som arbetar pa CDP center, skolor, langt borta. De har namligen bla eller bara valdigt smutsiga byxor. Av lastbilsflakakandet. Christines kjol ar oftast lite renare da kvinnor har fortur till sate i forarhytten. Samlade var vi for att APHIA II, som star for nagot jag inte har en susning om vet att a:et star for afia(halsa pa kiswahili), har bestamt sig for att kartlagga alla norra Kenyas OVCs(orphans and vulnerable children). FH har hand om kartlaggningen i hela Marsabit district och nu skulle vi lara oss hur man fyller i deras formular. 
Ocksa pa tisdagen avbrots de flesta pa CDPkontorets dagliga arbete for OVCkartlaggingen. Hela formiddagen haftades formular och nar alla var redo att ga skulle mannen, som kanske inte ligger mig varmast om hjartat pa kontoret, absolut ha vad han kallade en kort briefing. Kenyansk briefings alltsa. Inombords skrattade jag sa jag grat, utat sett var jag lugn och sansad. Den enda med den sinnestamningen runt bordet. Alla talade i mun pa varandra, nagons telefon ringde och inte gick det att hora vad personen i andra anden sade -pa med hogtalartelefonen, nagon spottade rester fran pinnen denne anvande som local toothbrush osv osv osv. Efter lunch gick jag med Mary till Manyatta Jillo. Dar halsade vi pa en flicka som behovde halsas pa och letade efter sponsrade barn att fotografera, ocksa har. En man sprang ifatt oss och bad oss komma och titta pa hans sons ben sa vi foljde efter honom in i deras hem. Stackars pojk. Utifran knavecket putade nagot som sag ut som en valdigt infekterad golfboll och tro inte att de gatt till sjukhuset for det. Mary och jag startade en overtalningsprocess som pagar an idag. Vi skrev brev till sjukhuset som sade att pojken far varden betalad av FH, da han ar en sponsrad unge, men familjen har fortfarande inte tagit honom dit. Hur jag vet det ar for att de maste passera kontoret har for att fa en stampel i samma brev forst. Pa hemvagen fick vi lift av en pick up och fick vara med om en vansinnesfard utan dess like. Chauforren hade ingen som helst framforhallning (om man nu talar i termer kring framforhallning nar det galler bilkorande). Hoppsan har kom en svang, lat mig gora en tvarvandning sa nara den dar hyddan som mojligt. Vi flog som vantar dar bak pa flaket.
Pa onsdagen borjade arbetet pa riktigt. Marta, Esther pa kontoret och jag har fatt ansvar for hela Milimatatu med omnejd. Vi gick till stenroset = Milimatatus korvkiosk eller bensinmack = dar det hander. Pa mindre an tva timmar hade vi fyllt i tio formular, bara av att prata med manniskorna i stenroset. Marta att hon bestamt sig for att om vi inte hittade de tre sista sponsrade barnen sa skulle vi ersatta dem med nya. Pa hemvagen, ganska nara town, ropade nagra fran Komboni efter oss och vi stannade och fragade om de visste var de tre barnen hade flyttat. Da visade det sig att ett av barnen, Guyatu, var en i bland dem. Hennes faster berattade att anledningen till att hon bytt skola ar for att bada hennes foraldrar gatt bort och hon nu bodde hos henne. Guyatu i sin tur visste var de andra tva barnen bodde och det visade sig att de gatt samma livsoden tillmotes. Tank om vi hade ersatt de tre i tron om att de hade flyttat langt bort. Jag hade turen med mig, Marta oversatte turen till gud.
I torsdags var det bara Marta och jag som gick till Milimatatu. Vi hade stamt traff med Nashangai, kvinnan med kollen i Milimatatu. Vi gick runt hela dagen och gjorde hembesok i Milimatatu. Ont i hjartat gjorde det mest hela tiden nar man traffar barn fran Komboni i deras hemmiljo, som ar allt annat an halsosam.
I fredags skulle vi bara titta forbi stenroset en snabbis for att prata med en mor till en hjarnskadad pojke som vi forsoker fa in i ett HBCsystem, home based care. Det blev ingen snabbis for ryktet hade spridit sig om att hjalp nu antligen fanns att fa och Marta och jag blev kvar i timmarna tva. Vad jag kallar OVCkartlaggningen kallar de har for OVCinventering, en inte allt for kladsam benamning, men nar jag satt dar pa en stenhog och intervjuade anka nummer jag vet inte vad borjade ocksa jag kanske forsta den icke sa humana benamningen litye. Missforsta mig nu ratt. Varfor jag sager att jag borjade tanka inventering var for att man blev sa otackt avtrubbad. "Du har inte atit pa tva dagar och ingenstans att bo har du heller, nehe nej, det ger fyra poang, da antecknar jag det". Efterat gick vi till Manyatta Ginda och dar mottes vi av en tant jag traffat manga ganger forr som visade oss till ett hus hon ville att vi skulle besoka. Dar bodde en gammal tant och en flicka pa sex ar. Tanten berattade att flickans bada foraldrar gatt bort i AIDS och att flickans syskon gar pa boarding school och ar gifta och darfor inte langre bor hemma. Flickan hoppade direkt upp i mitt kna och nar hon satt dar kunde jag hora hennes puls. Den gick alldeles for fort och jag bad Marta fraga flickan farmor om hon var sjuk. Farmorn sade att ja det var hon och tog fram en tablettburk for att visa oss flickans medicin. Jag laste pa burken och insag att flickan ar HIVpositiv. Farmorn hade fram tills nu levt lyckligt omedveten om det da hon inte kan lasa och bara blivit instruerad att ge flickan tre tabletter varje dag. Marta grat och jag kunde bara inte ta in vad jag var med om dar och da. Lilla lilla Kame som satt dar i mitt kna, sa oskyldig. Kame hade koll pa var fler barn som mist deras foraldrar bodde och visade oss vagen. Efter tva till hembesok borjade vi hora kvinnokor sjunga nagon valdigt mononton men vacker sang. Marta berattade att det ar sangen man sjunger nar en nygift kvinna skall flytta in hos mannens familj. Mannen var en fd High School Beneficiary som Marta kande och vi blev inbjudna pa the. Jag spelade in lite av sangen. Far har namligen skcikat mig en gava per post - en handy recorder. Tack far! 

Det gar inte en dag har da jag inte hor om, eller traffar, korrupta ledare som bara kan se till sin egen och sin tribe's winning. Markligt ar darfor hur Obamas vinst tycks ena Kenya i sitt firande. Alla ar plotsligt hans "brother". Antar att alla vill ha sin del av kakan och darfor franser att han faktiskt ar Luo och bara ser att han ar kenyan. Torsdagen var en public holiday for att fira Obamas seger. Det regnade sa mycket att det lackte invatten i taket pa gasthuset. Marsabitianen hade arligt talat inte rad att fira men jag sag pa tv hur det firades pa andra platser i landet. Det var inte utan att jag drog pa smilbanden nar jag sag program efter program som pratade om hur Obamas seger ska gynna Kenya. Radda Kenya. USAs(!) naste president alltsa.
I fredags hade jag lektioner pa MOI Girls som vanligt men blev aven ansvarig for veckans guidance and councelling. Pa fredageftermiddagen samlades alla flickorna pa skolan i matsalen och pepprade mig med fragor om mitt liv dar hemma. Inga som helst hamningar har de, vilket pa manga satt ar valdigt befriande. Pa lordagen var jag tillbaka pa skolan igen for att hjalpa form 4-dataeleverna att forbereda sig for sina KCSE(Kenya Certificate of Seconday Education). Esther hjalpte dem med de teoretiska delarna och jag med de praktiska da det rakar vara det enda jag kan och efterat gick vi hem till henne for att ta hand om hennes systerson som ar sjuk. Han skyller pa kottallergi(?).
I mandags hjalpte jag Marta med CAPRs i Komboni. Tre larare befann sig pa skolan och hade hand om nio klasser, de ovriga var kallade till att vakta KCPE(Kenya Certificate of Primary Education). Tro inte att de stressade upp sig for det. Storre delen av dagen satt de, inklusive jag, och lyssnade till head mistress Alberta som drog rovarhistorier och fylleanekdoter. Och som hon holl lada, kan bara saga hatten av. Hatten av!
I tisdags blev det inget Komboni sa jag fick hjalpa till med arkivering och excel-tabbar pa kontoret istallet. Nagon gang efter lunch horde jag en rost jag kande igen. Kunde inte komma pa varfor men insag snart att det var poeten fran Mwangaza som tittat forbi. Ali heter han visst och han ska ha fund raising i nasta vecka for en kasset han ska ge ut med alla sina dikter. Skulle tro att han gav oss smakprov pa exakt allihopa. Nar jag senare pa dagen var och halsade pa Wako (en av fioleleverna)i hans snickeri visade det sig att han var kompis med Ali och att Ali ocksa ahde bestamt sig for att titta forbi. Dar fick vi(las: jag, da Wako rakade bli valdigt upptagen med en soffa han snickrade pa nar Ali drog in luft) annu en dikt upplast pa en halvtimme till. Denna gang var den i alla fall pa engelska.
I gar fick jag antligen traffa Goracha, den 17arige pojken, i Manyatta Jillo igen. Hade egentligen bestamt traff med hans mamma i forra veckan. Alla Gorachas syskoan har gatt i skolan utom han, inklusive de yngre syskonen. Efter att ha talat vet (faktiskt) i mamman bestamdes det att han i januari ska borja i tredje klass. Goracha kan redan rakna matte och lasa, bara av att ha tittat i sina syskons laxbocker. Vi besokte aven en gammal man som ar Manyatta Jillos demo farmer (demonstration farmer). Han utbildar folk i Manyatta Jillo, men ocksa de som tidigare bott i M Jillo men nu tvingats flytta till en sarskild kulle for att undvika tribe clashes. Hans plot var fylld med mangotrad, apelsintrad, avocadotrad, sukumwiki, bonor, osv osv osv. Stor var den dessutom och han berattade att det ar den, och framfor allt forsaljningen av pira som ar blad man tuggar och blir hog av, som finanserat alla hans barns studier. Tva dottrar studerar nu tom pa universitetet. Pa kvallen blev jag medbjuden av de ovriga gasterna i gasthuset till ett stalle som heter Motherland. Ett skjul agt av en charmigt barsk kvinna som lagar all mat, serverar och driver stallet helt sjlav pa sin bakgard. Dar drack jag min forsta tusker sen jag kom hit och det var ju gott. 

Kram pa er!

Jag vet arligt talat inte i vilken ande jag ska borja. Jag vet varken ut eller in. Den har veckan har alldeles for mycket otackt hant. Jag sover tungt men oroligt om natterna.

I tisdags flyttade Grace ut fran gasthuset och direktorerna Shep och Keith in. Det var dags for thank you-party for alla vars kontrakt gick ut men borjar pa nytt I November. Vad gor man da? Jo man drar ut en generator, allas var midisynth(fan), tva mikrofoner, ett volleybollnat, mat och dryck I djungeln. Jag har alltsa spelat volleyboll I djungeln med de hogste direktorerna och babianer pa askadarplats. Mitt lag vann, dessvarre har vi inte mig utan Diid att tacka. Han har spelat volleboll I djungeln forut.

Pa kvallen anlslot siog ett filmteam till gasthuset. Tve tjejer som jobbar for FHI I Rwanda och en hollandare som var frilansande filmare. I onsdags avslutades fastan och Kenya har darfor en public holiday, jag var ledig. Direktorerna akte hem tidigt och jag pratade en stund med filmtemate pa morgonen, de ville filma FHIs arbete har I Marsabit och jag berattade lite om problemen. I forbifarten namnde jag pojken som skots till dods I sondags och da berattade de att hans mamma hade stallt upp pa en intervju och att de ville att jag skulle folja med. Mark, som ar CDP field assistant I Karare, Violet, filmteamet och jag akte dit. Mamman aterberattade hela historien, Violet och jag bolade floder och fick ga och gomma oss bakom en manyatta. Filmteamet fragde om familjen visste om nagon hamndauktion hade agt rum. De sade nej. Violet och jag visste att de for med osanning. I tisdags kvall skots en gammal man till dods i skogen i Manyatta Ginda, ni som foljt mig vet att det tillhor omradet dar jag gor home visists varje tisdag och jag vill in tens veta vad jag har att vanta pa att fa hora tisdag morgon. Den gamla mzeen var Gabra, men da Gabras och Boranas talar samma sprak tror de flesta att det var Rendilles som lag bakom attentatet. Vi pa FHI gor vart basta for att fa folk att kalla bovarana for just bovar och inte Rendilles. Jag har sa otroligt svar tatt greppa att man vill bekampa vald och smarta, med vald och smarta.

I gar filmteamet folja Clara for att se hur FHI arbetar med HIV/AIDS. Jag fick fojla med da ocksa, da de akte till alla de grupper jag ska arbeta med tillsammans med just Clara from nasta vecka. Forst akte vi till sjukhuset for att besoka VCTcentralen (volunteerly counseling and testing) for att filma hur fad et ar som gar att testar sig. Var da, precis som i tisdags, strangeligen tillsagd att halla mig bakom kameran da de inte ville ha min bleka hud i bild. Inte helt latt nar hollandske Helmut hade bestamt sig for att denna dag fokusera pa “surrounding clips” och sprang hemskt manga varv runt sjukhusomradet. Jag gomde mig bakom en gammal trasig ambulans. Efter att ha intervjuat sjukhusets enda doctor akte vi vidare till en kvinnogrupp som kallas the OVC-group(Orphans and Vulnerable Children). De visade prov pa en av de pjaser de anvander ute i communitys for att lara folk om tex hur folk fornekar att de ar HIVpositiva och sedan dor ifran sina barn. Alla kvinnor, inklusive de som fick vara publimk, kunde alla repliker utantill och var inte sena med att ratta aktriserna nar de sade fel. Halva pjasen sag jag bara publiken, da Helmut hade bestamt sig for surrounding clips aven har, men det var minst lika festligt att sitta gomd och se deras engagemang och hur de mimade alla repliker och hogg till nar nagon var pa villovagar. Vi akte vidare till Marsabit HIV/AIDS Support Group, Claras hjartebarn. Vilken fantastiskt grupp. De haller till I et thus dar sonen till en mor som dott fran AIDS bor och bestamt sig for att agna resten av sitt liv till att hjalpa HIV/AIDSsmittade. Gruppen alskar Clara och Clara alskar gruppen. Olika gruppmedlemmar berattade historier om hur de blivit smittade nar de vardat slaktingar som varit sjuka(utan att veta att de haft AIDS), hur de blivit utfrysta fran sina hem da grannarna ingenting vill ha att gora med smittade, hur de bor i garage da ingen vikll hyra ut hus till smittade och hur Clara hjalper de matt finna bostader dar de fortfarande ar “okanda”. En mamma med ett spadbarn berattade at thon fatt veta at thon var smittad forst nar hon var gravid. Gruppen har idag 96medlemmar och deras hogkvarter pa hemligt stalle for att inte folk i MBT ska veta var de haller hus. Varje dag kan de gad it men den 15e varje manad ar det mote och da kommer folk dit fran hela MBT-distriktet. Jag ska fa tragfa dem varje vecka med Clara och de bjod in mig till motet den 15e. Efter detta hjarteskarande mote akte vi tillbaka till gsathuset for lunch. Efter lunch akte vi till Manyatta Jillo for att besoka en CARE-grupp dar. Gruppen bestar av tio kvinnor som blir utbildade av FHstaff om hur man Vardar sjuka, hur man ammar pa bra satt, hur viktigt de tar att diska sina mugger emellanat osv. Dessa tio kvinnor formedlar detta vidare till fem beneficiary mothers var, ocksa har via sang och drama, och bara I Mayatta Jillo finns 17 sadana har grupper sa nog har de stor inverkan alltid. De tio kvinnorna sjong, dansade och spelade teater for oss. Har har kvinnorna armband i nagot slags stal, ett for att de ar gifta och ett for varje barn och barnbarn de har. Jag fick ett sadant av en kvinna efterat da hon nu sag mig som ett av hennes barn. Det kandes helt fel att tae mot det men Clara sade att det skulle vara ofint om jag inte gjorde det och att de inte hade kostat henne nagot. Sa nu sitter jag med ett stalarmband pa armen som jag inte far loss. Efter motet var jag helt slut och vi akte tillbaka. I morse akte filmteamet till Turbi, jag tackade nej nar de erbjod ig att aka med, jag gick till MOI Girls och hade datalektion med en dator ocksa idag.

Nu kom Wario just in(CDP field assistant I det nystartade centret i Lakartinya)  och berattade att annu en man, denna gang en i 50arsaldern, dodades igar kvall i byn Gabraskim. Nagonting maste goras, ar vi ense om, och han lovade att jag ska fa vara med pa motet om detta pa mandag.

Bli nu inte oroliga for mig. Banditerna gommer langt in upp i bergen i skogen dit folk gar for att vattna sin boskap, dar haller inte jag hus. Nu ska jag ga till det alldeles tomma gasthuset. Imorgon ska jag hjalpa Clara och en annan kvinnogrupp hon haller i att tvatta kyrkan infor sondagens gudstanjst jag planerar att missa.

Smartan! Jag har traningsvark i hela kroppen, min bakdel har bytt farg till violett och mina hander ar tackta av blasor. Var tungen att sova pa magen i natt och kan idag knappt sitta. Cecilia akte pikipiki till Kamboe igar. Hells Angels kan slanga sig i vaggem. Satim korde och jag satt pa passagerarplats. Tro inte att jag fick plats pa satet, nej nej, pakethallaren och jag blev ovanner. Stotdamparna hade gett upp for langesen och pinnarna for fotterna var retsamt korta pch omojliga att ha kvar fotterna pa nar det skumpade som det gjorde. Hjalmen var ett par storlekar for stor och gav mig skavsar i nacken. Men kul var det!
Det ar 5mil mellan Marsabit och Kamboe och den anda vagen dit ar The Great Northern Road, men at andra hallet fran MBT an dit Turbi ligger. Oken tar sig verkligen uttryck i manga olika skepnader. Kamboe ligger i det man har kallar for the highlands, vilket gor att allt ar mycket gronare, och utsikten ar helt makalos nar man kommit en bit upp i bergen. Nu forstod jag var lejonkungen hamtat sin inspiration i fran. Jag var flera ganger nara till tarar for att det var sa otroligt vackert. Jag var i och for sig flera ganger nara till tarar for smartan i ben, bakdel och framfor allt huvud ocksa. 
Vi lamnade MBT halv tio och forsta stopp var  efter en timme pa Parkishon Primary School och anledningen ar fruktansvard. De olika stammarna har brakar hela tiden. I mandags var det dags igen. En pojke i klass 2 hade efter skolan gatt med sin mor upp i bergen med deras boskap for att ta dem till vattenkallan. Pa vagen tillbaka mottes de av, vad det pa kontoret ar viktigt att kalla, banditer som skot pojken till dods och modern ligger pa sjukhus for allvarliga skador. Pojken tillhor stammen Rendille och hans community skyller nu allt pa the Boranas. FHI jobbar jattemycket ute i byarna med att fa de olika stammarna att sluta tacka varandras ryggar och istallet kalla de som gar till attack for banditer eller kriminella. Ar det en Rendille som blivit attackerad ar det en Borana som gjort det och vice versa, sallan stammer den generaliseringen da idioter dodar folk i sin egen stam for boskap och sedan kan skylla pa tex the Boranas. Satim och jag stannade pa skolan for att konfirmera pojkens bortgang, da han var en sponsrad pojke och Sati mar ansvarig for alla sponsrade barn i bla hans by. Jag forvanades over hur lattsamt de pa skolan tog det, Satim berattade att det var for att det hor till deras vardag att folk dodas. The tribe wars har ar alldeles for vanliga och langs hela great northern road star militarer med sina laddade skjutvapen. Vad som ar allra vanligast ar att folk far sina privata delar avhuggna och sedan forbloder.
Vi akte vidare och stannade snabbt till i Karare dar en pojke skulle fotograferas for Wordlink. Wordlink ar det datanatverk de anvander for att registrera sponsrade barn och center har. En halvtimme fran Karare ligger  FHIs nya center, Lakartinya Primary School, dar skulle alla nya sponsrade barn dubbelkollas ocksa for Wordlink. Nagra barns foton var suddiga och jag fick agera fortograf medan Satim fragade dem om vad deras favoritamne och sysslor de hjalper till med hemma var. Dar hade de aldrig sett en mzungu forut och jag hade hela tiden barn hangandes I ben och armar. Vi fick veta att en flicka just forlorat bada sina foraldrar i HIV/AIDS och nu befann sig hos sin mormor. Vi bestamde traff med hennes larare for att traffa flickan pa vagen tillbaka.

Tjugo minuter senare var vi antligen framme i Kamboe, dar akte vi forst till Satims kusin och fick icke-drickbart the. Kamelmjolk, massor med socker och vatten fran den lokala vattenkallan I en kombination som gav mig kvaljningar men da jag visste att det var det enda jag skulle fa i magen denna dag sa bet jag ihop. Det smakade arligt talat som White Russian, utan alkohol men med gammal mjolk och mjolkdrinkar ar aldrig nagon hit. Vi akte vidare genom byn till skolan och det kandes som om vi rest tillbaka i tiden, annu mer an vad det brukar kannas I nomadbyarna har omkring. Alla, kvinnor som man, gick topless och endast ikladda hocklen och en massa parlor runt halsen, i oron via pannan till nasan och inte en enda manyatta, hydda, var byggd med annat an pinnar och kodynga. Det enda som sag ut som et thus i hela byn var skolan. Vi tog kort pa sponsrade barn, delade ut annual thank you letters och tog reda pa var sponsrade barn som gatt ut secondary school nu gjorde (pojkarna var i armen eller pa universitet och flickorna var gravida –utan undantag). Vi skulle ha besokt en flicka som de lite skamtsamt kallade en 2 in 1, hon ar sponsrad av Erikshjalpens projekt nomadic girls och akte till MOI Girls i borjan av terminen men fick skickas hem dad et visade sig att hon var gravid. I Kamboe ar det valdigt vanligt att flickor blir gravida, i 15arsaldern, och faderna ar allt annat an jamnariga men behover inget ansvar ta for sin handling da de ar man. It takes two to tango, anser jag, men inte i Kenya. Efter en och en halv timme akte vi tillbaka. Ett stopp hade vi, da vi snabbt traffade flickan och hennes mormor for att ta uppgifter sa att FHI kan sponsra henne annu mer. Lararen var ocksa dar och Satim berattade att han ofta ringde Satim och berattade om barn som farit illa. “The children means everything to him” och det syntes. Han alskade verkligen skolbarnen och barnen honom. Dessvarre har han lite svart att undervisa da han bara ser, daligt, pa ett oga men han engagerar sig desto mer i barnen utanfor skolan. Killen ar bara 22 ar och tar redan om nagra orphans sjalv, folk har har sa stora hjartan!
Nar vi kom tillbaka till MBT var klockan sex och Satim bjod hem mig till honom dar hans fru vantade med the. Hon var rar och bjod hem mig pa lunch hos dem pa lordag.

Puss pa er!  

Det gar inte en dag utan att jag kanner mig som en mzungu har. Alla barn ropar "How are you?" efter mig. Ofta springer de ifatt mig och sa gar vi hand i hand en stund innan de springer tillbaka till dar de kom i fran. De som ser mig for forsta gangen kanske fragar efter pengar. Man med for mycket testosteron skriker "mzungu marry me" eller liknande och skrattar sen at sitt mod. Kvinnor kallar mig ofta sister och onskar mig valkommen till Marsabit. Pikipikis, mopeder eller om de ar motorcyklar ser inte skillnad, saktar in for att se om de sett ratt. Aldre grater nar de far ta mig i handen. Det gar inte en dag da jag inte blir forfoljd av nagon och maste vanda mig om for att visa att jag sett dem.
Bor gor jag i ett slott i jamforelse med de flesta har. Har ett eget rum med tva sangar, en mjuk och en hard, och en garderob. Jag sover i den harda som ser skonast ut. I koket star kylskap, vattenkokare och mikro som fungerar da elen star att fa. Gasdriven spis finns dar ocksa. Vattnet i kranen kommer fran en vattentank bakom huset med lite vatten kvar fran forra regnsasongen. Duscha kan jag gora nar pumpen orkar men maste da vara noga med att anvanda desinficerande tval.
Kanner mig ofta som en gast. Star jag och pratar med nagon pa kontoret eller marknaden och nagon annan kommer ar det alltid mig det halsas pa, och tas i hand, forst. Alla har kanner mig, jag kanner inte dem. An.
Nar jag kommer tillbaka till gasthuset pa kvallarna pratar jag en stund med nattvakten, som fem dagar i veckan ar James, han onskar mig en god natt dar han sitter pa sin stol och vaktar mig med sin pilbage. Jag gar in i huset, laser om mig, slotittar kanske lite pa tvn, storre an vad James nagonsin kommer fa da han varken har pengar eller el i sin hydda. Harom kvallen lanade jag ut min cardigan till honom och kan nog inte rakna med att jag far den tillbaka.
Man har standigt daligt samvete for att man ar mzungu. For att man ar rik. Jag ar inte rik.

Ni ar manga som fragar efter min adress och telefonnummer, jag har glomt att svara. Pole pole.