Tillbaka pa fastlandet
Tack datorn for att du dog precis nar jag skrivit klart inlagget. Batturen till Andamanerna tog fyra dagar, inte tre. Jag repeterar, fyra dagar. Rastlosheten los inte med sin franvaro men var snart glomd nar vi var framme. Andamanerna var fantastiska. Tokblatt vatten som andrade farg hela dagarna, tomma strander och vansinnigt manga hundar. Berattar mer om deras nya Dog Family Planning Project en annan dag. Var bade pa Haevlock Island och Neil Island. Ar i Chennai nu efter en mardromsresa fran Andamanerna med kackerlackor, avloppsvatten overallt och fem timmars sakerhetsovning mitt pa havet. "Attention please! We are not sinking, only pretending. I repeat, we are not sinking." Fick se delfiner till soluppgangen i alla fall sa jag ska inte klaga. Nu bar det av norrut. Kram sa lange!
Chennai Port Station
Brollopet
Pa baten till Andamanerna
Baten till Andamanerna
I vantan pa solnedgang
Haevlock Island
Beach 7
Stranden vi bodde pa
Joggingturen jag inte tog
Beach 5
Traffade svensk barnfamilj som utmanade sandslottet
Neil Island
Jettyn pa Neil Island
Baten tillbaka till huvudon, Port Blair
Musiker fran Rajasthan pa batjaveln tillbaka till Chennai
Ungefar sahar kande jag mig ocksa
Kvinnan i slafen bredvid mig
Zooma in om det gar
Ut pa sjon
Igar bar det av till Madras Race Club for en Sufi & Mystics Festival. Nagot av det haftigaste jag sett. Vilken rostkontroll de har. Parvati Baul var dragplastret men grupperna fran Rajasthan (som for ovrigt hade en liten pojke med sig som var en identisk kopia av Andy Milonakis), Punjab och Iran var val sa bra. Alla satt som trollbundna.
Idag har jag tillsammans med en extremt pratglad tyska (prtaglad som i tillat mig beratta allt som star i lonely planet och allt som borde sta) och en mer tystlaten hollandare suttit i fyra timmar pa ett kontor for att kopa biljetter till Andamanerna. Lite da och da skrek en man olika namn ett horn och folk rusade dit han stod. Vi klickade med sakerhetsvakten, efter att ha papekat att han hade valputsade skor, sa han lyckades slutligen fixa in oss. Imorgon bar det av. Batturen tar tre dagar dit och sen tre dagar hem sa jag vet inte nar jag ar tillbaka. Det marker ni nar jag dyker upp pa cyberspace igen.
Framme
Val i Chennai akte jag med en otroligt seg taxichauffor som inte hade en susning om var vi skulle. Efter att ha stannat och fragat sju olika personer pa tamil forstod tom jag vilken vag man skulle aka och fick agera guide. Bor pa ett fralsis-stalle, Salvation Army. Varje gang jag ser skylten tanker jag pa alla fralsiskorer i Nordstan och sa nynnar jag lite pa Ovan dar. De ar snalla.
Samma dag som jag kom fram traffade jag Kristina som bjod mig pa middag innan hon akte hem pa natten. Traffade aven Roozbeh som jag umgatts med de senaste dagarna, han bor ocksa pa fralsis och har bott storre delen av sitt liv i Goteborg. Vi har varit och halsat pa Mrs Giggles pa bokhandeln, dragit daliga goteborgska ordvitsar, strosat i Georgetown och pa Marina Beach. Imorgon ska vi pa Baul-konsert. Gissar att ensamheten kommer krypandes nar han akt vidare.
Vi hors snart!
Hej så länge!
Vill man höra av sig så införskaffar jag ett indiskt simkort det första jag gör och så har jag en skype som heter cecilia.thoren1.
Vi hörs!