Cecilia

Nu sa. Josses vad det regnar stundtals och josses vad varmt det ar, av fuktigheten, nar solen ar framme. I mandags akte Robert hem men Mulwa stannade kvar. CARE International oppnar ett nytt kontior i MBT och han haller pa att anstalla folk har. I tisdags bar det av till Milimatatu som vanligt. Marta och jag gick och halsade pa kvinnan med det infekterade brostet, som var en av de forsta jag traffade har. Hon var nu frisk och nar jag sag henne utanfor hennes manyatta insag jag att hon var mycket yngre an vad jag hade trott. Vad jag forstod ar hon 19ar och har redan tva barn. Hennes syster ar 21 ar och har fyra barn, gravid med det femte. Ingen av dem har gatt i skolan och deras enda bror gar nu i sjatte klass och ar ett av FHs sponsrade barn. Jag menar inte att han inte ska fa ga i skolan men det kanns sadar nar kenyanska paron prioterar sa illa. Pa vagen fran deras hus motte vi Angelina, hon var pa vag till marknaden for att hitta nagons klader att tvatta mot betalning. Head mistress Alberta hade skickat hem alla barn som inte betalt de 20kshs(2svenska riksdaler) de maste betala varje termin for en volonteer teacher pa skolan. Har blir tom tva kronor ett dagsprojekt. Pa skolan traffade vi Josphine och jag fragade henne fragor for en artikel jag haller pa att skriva om henne at Erikshjalpen.
Mulwa ar en djurvan. Han sympatiserar med varenda lusbiten get pa torget och berattar allt han kan om sin stora passion namligen hons. I tisdags kvall var hans hona forsvunnen och vi gav oss ut pa jakt. Nar solen gar ner har kan inte ens jag, trots min hudfarg, se handen framfor mig och honan i fraga ar av kuloren svart. Efter att ha plumsat i varenda vattenpol pa hela marknaden, varit pa varenda liten bakgata och fragat hemskt manga hotellagare(hotell och hotell - hydda med sang och las pa dorren) om de slaktat just Mulwas hona gav vi upp. Mulwa var lite nedstamd men blev snart pa gott humor nar vi fann en gemensam namnare -Dolly Parton. Mulwa alskar Dolly Parton och country (och hons)! Det har varit allsang i koket x antal ganger redan och varje morgon vaknar jag av att han star och nynna pa Potential new boyfriend i koket, ibland ackompanjerad av that microphone dude ibland inte. 
Pa torsdagkvall knackade John pa dorren, nattvakten med toppluvan, och fragade mig om jag kunde kanna igen honan. Nej sade jag, men foljde med honom anda da jag visste att den var svart och hade ett snore runt benen for att se vad han ville visa mig. In i den gamla kyrkan pa omradet tog han mig och visst satt honan pa andra bankraden med nabben siktad framat. Nar honan var borta fredagkvall visste jag var vi skulle leta och nog satt honan dar da ocksa.
I lordags fick jag folja med Rose och Mulwa till vad jag kallar det katolska slottet pa kullen, Marsabitianen kallar det nagot annat. I vilket fall, det katolska palatset ar ett enormt stort palats hogt upp i bergen som kan beskadas fran exakt hela Marsabit. Det kostade 70miljoner kshs(7miljoner kronor) att bygga och dar bor tva avdankade italienska praster och nagra nunnor som ser efter dem. Tank vad med skoluniformer, vattentankar, hem, mat osv de pengarna kunde ha bidragit med. Utsikten var i alla fall vard besoket. Bredvid slottet star Marsabits enda vindkraftverk (jag gor mitt basta for att hitta nagon som inte glommer bort att det star dar och borjar anvandas igen) med endast tva armar kvar och spottar mig i ogonen. Marsabitianen tror att det star dar for att visa "the direction of the wind". 
I tisdags hade FH besok av nagon representant for en indisk filmregissors sponsorprojekt, tva logistiker, Aida och en pilot och de hade bestamt sig for att besoka Komboni. Marta och jag fick agera guider och bjods efterat pa lunch. Pa morgonen ersatte vi sponsrade barn som flyttat, da de ar nomader omkring har, med nya och jag fick intervjua dem om tex favoritsysslor och deras foraldrars huvudsyssla. Det ar inte utan att man far lite ont i magen nar de berattar om hur de lever.
Ar numera ocksa field staff i Manyatta Jillo. I onsdags var min forsta arbetsdag dar och jag foll pladask for byn. De som bor dar ar otroligt odmjuka och eleverna valdigt ambitiosa. Tillsammans med CDP field staff dar, Mary och Grace, presenterades jag for allt och alla och vi var aven pa home visits hos fyra familjer. I Manyatta Jillo ar invanarna inte riktigt lika fattiga som i Milimatatu och manga ar valdigt generosa, jag raknade ut att jag under onsdagen fick fem koppar "the" och bulgur och bonor. Hos den forsta familjen fick jag aven en jattefin traditionell kibuyu, mjolkbunke, av en gammal dam som sjalv hade gjort den. Det ar alltid svart att ta emot presenter har men hon insisterade pa att jag skulle ha den och sa fick det bli. I ett av husen satt en av grannpojkarna pa en stol och jag fragade varfor inte han gar i skolan. Han hade inget svar pa det och vi tummade pa att han i januari skall borja class 1 och att vi skulle traffa hans mor nasta onsdag. 17 ar gammal ar han. Efter hembesoken var det enviromental club och vi planterade sukuma wiki och sen gick vi tillbaka till MBT, lite drygt en timme tar det och jag var hemma langt efter att det blivit morkt.
I gar var jag med och deltog i en kampanj for HIV/AIDS testing. Invigningen, for bla en mobile VCT(volonteer councelling and testing) central, skulle ha borjat klockan tio och alla som deltog var fran MBTs NGOs och foretag. The district officer, som man kan tycka skulle kunna vara ett valdigt gott exempel om han testade sig, var anledningen till att ceremonin startade forst klockan tolv och han var inte sen med att lamna ceremonin innan nagon hann be honom testa sig. Pa eftermiddagen hjalpte jag Clara med ett helt sanslost fall som jag inte orkar forklara i detalj just nu.

Har forstatt att manga utav er ar oroliga for att jag inte hort av mig. Jag mar bra. Vad kenyanen kallar umeme, elen, mar nite sa bra. Regnet ar har och har slagit ut Marsabits enda generator fullstandigt. Ska bli battre pa uppdatering nar elen ar lite mer tillforlitlig.

Hej sa lange!

Glomde beratta att jag fick en get forra fredagen. James(med pilbagen) var pa besok tillsammans med hans dotter som ocksa heter Cecilia. Han berattade att hans fru var pa vag till gasthuset med en nyklackt get, hon skulle bara tvatta den forst. Jag fragade om han inte kunde ta hand om den i min ara(kan man ens det?) och han sade att det kunde han men fragade sedan nar jag skulle borja ta hand om den. Drog nagon bortforklaring om hur svart det skulle bli att fa med den pa flyget hem och han forstod och sade att han skulle ta hand om den men aldrig glomma att den tillhorde mig. Rart.
I tisdags akte Sanna och Helena hem men tro inte tat jag fick vara ensam lange for det. Redan pa airstripen raggade Ali och jag upp tva nya besokare till gasthuset. Tva wazungus, ett par pa 75+. Mannen var inte fullt lika pigg som kvinnan men de var bade valdigt trevliga och jamforde mig med alla barn och barnbarn de har. Det visade sig att mannen var Marsabits District Officer ar 1962, innan Uhuro, vi talar alltsa under kolonialismen. Forsokte flera ganger fraga honom hur det sag ut med korruption under den tiden men han nappade inte alls utan drog mest rovarhistorier om leoparder som atit upp lamm pa deras veranda och hur han blivit jagad av jag vet inte allt vad det var. Pa eftermiddagen var jag med Iya i Milimatatu och pratade om global uppvarmning med Kombonis Enviromental Club. Vi plockade aven skrap som vi lade i en grop for att brannas(det ar sa sophanter8ingen fungerar har, man samlar allt skrap i en grop och eldar upp det) som sedan blaste ivag och fick plockas upp igen. Och igen.
I onsdags var det den 15e och jag var bjuden till MBT HIV/AIDS support group's manadsmote. Det diskuterades, allt pa kiswahili men jag forstod, kriterier for medlemskap (hur  gravt alkoholiserad man far lov att vara) och vad denna manads gruppaktivitet skulle vara. Kanns otroligt att jag fatt lov att traffa den har gruppen och tom visats deras hemliga hogkvarter. Alla bar de pa varsin historia som skulle kunna bli en fantastiskt lasvard och vacker bok och alla stottar de varandra pa ett satt som inte gar att beskriva med ord. Pa eftermiddagen gick jag till Epatha Mission for att traffa koren men dar var ingen elev. Pratade med Jen, som arbetar pa skolan, om hur det ar att bo i MBT som ung istallet. Hon hade kommit fram till ungefar samma sak som jag. Gemenskapen soker man hos de som delar samma tro som en sjalv och kvallsnojen finns har inga. Vi bestamde att jag skulle komma dit torsdagmorgon igen och sa gjorde jag. Da kom tva de tva elever jag lar spela fela. Det borjar verkligen lata bra om dem nu. Larde dem bade Spanien och kop varm korv. Efter lunch gick jag med Iya for Charityklubben, trodde jag. Idag hade han forberett en lektion i Bible Studies och han insisterade pa att jag skulle medverka, trots att han vet exakt vad jag tycker om att de bara har CRE-baserade lektioner i religion(Christian nagontingpa r Education). "Du kommer inte bli besviken", lovade han. Vad jag trodde skulle bli en retsamt lang timme kom att bli en av mina mest stolta stunder har i MBT, nog holl vad han lovat. Iya tog upp exakt allt jag pratat med honom om under den har tiden vi arbetat tillsammans. Hur viktigt det ar att behandla alla lika oavsett kon, religion, tribe osv. Han pratade om hur han lagar maten hemma i hans familj nar hans fru ar borta och om hur viktigt det ar "to speak up". Allt starkte han med bibelcitat han sjalv letat fram. Maureen och Henry, wazunguparet, akte vid lunch och jag sag fram emot att fa vara lite ensam en stund nar jag kom tillbaka men icke. Nar jag kom hem hittade jag en plastpase med tva doda faglar, av okand art, i kylskapet och en klase bananer hangandes likt var traditionella mistell fran dorroppningen till koket. Nya besokare. Robert och Mulwa. Tva hysteriskt roliga man som jobbar for CARE i Nairobi(en annan NGO, icke kristen denna gang). Faglarna hade de kort over pa vagen fran Isiolo, framgick inte riktigt om det var av olyckshandelse eller ej, och planerades atas fredags kvall.
Pa fredag morgon lamnade gick jag till MOI Girls, nu antligen fungerade fyra datorer samtidigt. Alla flickorna fick skriva sina namn varsin gang och jag visade dem bilder jag tagit och fort over pa datorerna. Succe. Pa vagen tillbaka rasslade det till i buskarna, over vagen gled en skallerorm. Dar gick jag i tofflor och barbent, kandes halvtryggt och mitt forsok att ignorera det faktum att har finns farliga ormar gick darmed i stopet. Nar jag kom tillbaka hade Mulwa kopt en hona som stod fastbunden i hans bil. Mulwa skickade sedan ivag mig att hitta logi at honan medan han, Robert, Violet och Rose(chef over commodityavdelningen, 35ar och fragade en dag om ett blamarke jag har pa armen var en tatuering). Jag gick till min granne mwalimu Elisabeth som lovade att jag kunde lana hennes honshus. Honshuset var allt annat an helt och honan fick darfor istallet bo i ett av gasthusets forrad. Igar kacklade den konstant da det var rundgang i MBTs hogtalarsysrtem exakt hela dagen. Idag trodde jag att jag skulle fa ro(ro ar val att ta i da det ar sondag) ialla fall pa eftermiddagen men nej nej. En, missnojd av brakandet att doma, get fran kyrkans kollekt har dessvarre placerats precis utanfor honans forrad och i skrivandets stund kan jag hora dem bada enda bort till kontoret.

Tack an en gang for alla hejarop ni skickar mig, det ar inte utan att sentimentala jag blir lite tarogd har ibalnd. Nu ska jag ga och leta upp nagon ansvarig for geten. KRAM!

I tisdags anlande Sanna och Helena. Otrolig kansla nar jag stod dar och vantade pa dem pa airstripen och sen fick se dem titta ut ur det lilla planet. Nar man traffar nagon man traffat hemma har glommer man lite bort att man ar i Afrika nar man pratar med dem. Till exempel har de bada med sig sina datorer och vi har sett pa film(!) men varje gang nar eftertexterna rullat sa har jag fatt paminna mig om var jag faktiskt ar. Markligt. Jag lat lite som Viktoria Silvstedt(stavas?) men med rullande r i borjan, blandat svenska med engelska med kiswahili och blev flera ganger forvanad over hur svart det var att prata svenska igen.
Natten till onsdag fick Sanna agna pa huk pa uthuset stackarn och Helena och jag fick darfor lamna henne pa rummet nar vi akte med nagra fran CDPkontoret ut i the highlands. Denna gang var det som tur var inte pa pikipiki men i bil lampad for sju. Vi var atta. Jag delade sate med Joseph Guyo som ar field assistant i en by som heter Hula Hula och visade sig vara en hejare pa att uttala svenska fraser som Helena larde honom nar hon inte slog huvudet i taket av allt skumpande. Trangt -ganska. Svettigt -jo. Komiskt -ja! Vi stannade till pa skolor, CDPcenter, i Hula Hula, Karare, Parikshon, Lakartinya och Kamboe och jag var precis lika hanford av utsikten denna gang. Har ar fantastiskt vackert! Nar vi kom hem var det dags for mig att bli magsjuk, halvkul, men som tur var kom Ian Cull tillbaka fran sin tur och visste i egenskap av fd Marsabitian var och vilken sorts antibiotika som skulle ta kal pa bada mina och Sannas bacillusker. For tio svenska riksdaler inhandlade han tre doser, en extra da vi misstankte att Helena stod nast pa tur. Fyra illgrona piller och tre timmar senare madde jag utmarkt.
I torsdags morse kom Iya och hamtade oss. Vi skulle pa home visits I MIlimatatu. Forst besokte vi en familj jag traffat forut, dar pappan i familjen ar vakt pa Red Cross Society och darfor kan tala engelska. Han pratade om hur val Iya och Marta tar hand om deras community och vad som slog mig aven denna visit var att han ar sa karleksfull mot sin son. Det ar dessvarre valdigt sallan jag ser en pappa sitta och krama om och pussa pa sina barn. Jag ar beredd att saga att han ar den enda pappan jag sett gora det har. Vi gick vidare, via stenroset dar vi alla fick testa att hacka sten (turist javisst) och turligt nog hade Josephine, kokerskan pa Komboni Pr School, fatt syn pa mig och lyckades komma ifatt oss sa att jag fick presentera mina vanner for varandra. Efter stenroset gick vi till ett hus med en kvinna med markliga verktyg slash kopinglor slash smycken, som hon berattade for oss om hur de anvants nar hennes son namngetts med en ceremoni som varade i tre dagar. Det nast sista motet kom att bli det som berorde mig allra mest. I en liten manyatta, moblerad med en sang, fyra stolar och ett litet trasigt bord, bor Angelina och hennes fem barn. Hon berattade, allt samtidigt som hon kramade om ringen pa hennes ringfinger, om hur hennes man lamnade henne och barnen for fyra ar sedan och nu gift om sig med en annan kvinna i Nairobi och om hur hon kampar for att klara sig pa egen hand. Angelina foljde oss till ett annat hus dar tva sponsrade pojkar som nu hade midterm break fran St Paul Secondary School bodde. Anledningen till att hon foljde oss var for att Iya hade bett henne, han ar namligen radd for deras hund. Han sade att den var crazy och hade en sten redo i handen under hela besoket. Den lilla lilla hunden lag i en grop och lyfte inte ens pa svansen nar vi kom dit. Det var haftigt att fa prata med nagra lite aldre elever och hora deras syn pa Marsabit. De var bada duktiga pa engelska och samtalet slutade med att vi var rorande overens om att George W Bush ar varldens mest korkade man. En av pojkarna fragde hur man kunde fa arbete pa en NGO eller hur man kan paskynda en forandring kring tanket har i Marsabit och Iya sade det som han och jag pratar om alltid att det ar viktigt att "speak up". For alla vi sager at att speak up kanns det som om det ar forsta gangen de hor nagon saga det och det var likadant har. Efter det besoket gick vi till Komboni for att jag skulle lmana en lapp till en av lararna dar med lite fakta till hur bla formogenheter, arbetskraft och parlamentspltaser fordelas i var varld. Ser fram emot en rolig disskusion i nasta vecka. Efter det gick vi hem for att ata lunch. Kavrt och ver tva kom Iya och hamtade Sanna och mig denna gang, nu var det Helenas tur att vara dalig, hon har skadat sin fot och allt vart traskande fick den inte tat ma battre. Sanna, Iya och jag gick i alla fall tillbaka for charityklubben och denna gang vagade tom jag titta nar de plockade bort jiggers pa sina skolkamrater. Vi gick alla hand i hand och sjungandes (det kandes lite barnen i Bullerbyn over det hela) till det huset vi alltid gar med den gamla gubben som inte kan ga. Denna gang kunde vi inte stada huset da hans fru lag dar inne sjuk och inte sjkulle ma sa bra av allt damm men ddet sjongs och bads for dem.
I fredags var det MOI day, public holiday, och vi gick och handlade lite i Marsabits shopping center och sade hejda till Ian men gjorde inte sa mycket mer. I lordags daremot. Da var vi pa Safari. Halake korde och Diid var med och agerade lite tour guide, i kladd prasslig traningsoverall och sportiga skor. Jag kande knappt igen honom nar han kom gaende. Vi sag apor och nagon slags renar, zebror pa valdigt langt hall och tva sjoar som nu bada dessvarre torkat igen fullstandigt. detta har aldrig hant forut och man vet inte vad som kommer handa med djurlivet kring tex fd Lake Paradise som nu bara ar en stor gron krater. Otackt. Helt plotsligt nar vi akte tvar stannade Halake och dar stod hon, eller han, djungels stolthet en helt enormt stor elefant. Bara tjugo meter ifran bilen. Halake blev nervos och ville aka vidare med Diid overtalade honom att stanna till en lite stund for fotograferande. Blev dessvarre infga bra bilder men maktigt var det. Tydligen ska Marsabit ha odlat fram varldens storsta elefant genom tiderna, Ahmid hette den och dog pa 70talet om jag inte minns fel.
Nu ska jag ga och hjalpa Sanna att plocka ur alla hennes rastaflator. Ska bli battre pa att uppdatera mig nar de akt, har lamnat datorer och internet at dem den har veckan da de inget har dar de bor. Aldrig trodde val jag att jag skulle ha battre internetforbindelser har i oken an de har 13mil soder om Nairobi.

KRAM!!

Trodde jag skulle fa vila lite den har helgen men tji fick jag. Clara skulle hamta upp mig klockan nio pa lordag morgon, med afrikanska tidsmatt matt blev det kl 10.30, for att sedan presentera mig for en kvinnogrupp som stadar den katolska kyrkan har. Nar vi kom fram stadandet redan klart och jag fick istallet delta i kor- och dansovningar i tva timmar, med samma grrupp. Hur kul som helst. Ibland hade barnen, fran katolska kyrkans barnhem, rast fran sunday school (pa en lordag, det forstod jag aldrig, saturday school?) och da stannade ovandet upp for att kvinnorna ville krama dem en stund. Nar jag kom tillbaka motte James(pilbagsJames) mig och sade att Satim och hans familj hade varit och sokt mig. Gick hem till honom och bjods pa lunch, kottsoppa med chapati, en maltid vackert ackompanjerad av en sk high quality-dvd med tema djur och natur. Knastrig film om ormar och okenblommor, kommenterad av en bajsnodigt klamkack man med svarbegriplig brittisk accent. Satims familj skrattade sa de satte chapatin i halsen, jag forsokte verkligen skratta med dem men det var efter manga torra skamt av den brittiske kommentatorn valdigt svart. Jag var sa besviken, britter ar roliga. Brittiska the Office ar sjukt mycket roligare an amerikanska som de faktiskt ibalnd tom visar har pa tv. Tvn pa gasthuset visar en kanal, den statliga KBC. Dar blandas program i stil med "I can ease your muscle pain"-iprenreklamen blandat med Beaty and the geek (charmig stavning) och alldeles for manga sapor pa swahili. Vaderleksrapporten skrivs med Comic Sans -varldens, enligt mig, fulaste typsnitt!  Trevligt var det i vilket fall som helst och nar jag kom hem var jag helt slut. Gick och lade mig klockan sju, nagon timme senare kom Ann och vackte mig. Hon hade fatt ett sent samtal om att det skulle komma fyra mzungus under kvallen. Undertecknad lovade att ta emot dem med checkhafte och nycklar och skickade hem Ann, som nu har malaria for andra gangen pa tre veckor men vagrar att anvanda myggnat, till kojs. Klockan elva kom en mzungu, fler skulle det visst inte komma sa Ann och jag hade baddat onodigt manga sangar, han hette Iyan och var den som startade WATSAN-projektet(water and sanitation) pa FHI Marsabit  och bodde har 1997-2000. Han slog sig ner vid koksbordet och berattade en lang historia, som jag inte ens kan aterberatta da den var sa invecklad, om hur han hamnat just vid det koksbordet denna kvall. Den inneholl bland annat tre timmars fard sittandes pa potatis, overgivna bilar, livradda medresenarer, borttappade vaskor och en borttappad afrikan. Sondagmorgon foljde jag med Iyan for att leta reda pa en ny bil, han skulle tillsammans med pastor Raphael fran Logologo aka och halsa pa olika barn han sponsrar. Vi hittade ingen bil sa de bestamde sig for att hyra en bil och aka mandagmorgon istallet. Raphael och hans son akte hem pa lorry till Logologo, Iyan presenterade mig for exakt alla han kanner i Marsabit inklusive en alkoholiserad kvinna man kalla Mama Kali, the mother people fears, som nu halsar glatt pa mig varje gang hon ser mig. Han larde mig aven nagra valdigt anvandbara fraser pa kiswahili som han tvingade mig att praktisera for att hitta jordnotsmor som han ville han med isg pa resan.
-Ebo, uko na peanut butter?
-What?
-Lete hijo kitu (och sa pekar jag pa jordnotsmoret) peanut butter?
-What, aha piiiiiina battaaaaa.
Kenyaner kan inte saga er-andelsen pa engelska utan ersatter alltid den med ett langt aaa. Pleasure -pleasaaa, cooker -cookaaaa osv. Nar man ska ga pa uthuset och gora nummer ett gar man "for a short call" och nummer tva "go for a long call". Tog ett tag och ett vansinnigt komiskt missforstand, dar jag redan hade plockat fram min mobil, innan jag forstod det. Ska nagon hamta en sager sa pickar de en "I'll pick you tomorrow".
Idag ar det mandag och jag ar ledig hela formiddagen, da alla form 1-elever gor deras National Exams idag och imorgon. Ska hjalpa Anna att tvatta lakan da Sanna och Helena, som jag larde kanna pa Sida-kursen och ocksa arbetar for Erikshjalpen men pa ett center soder om Nairobi, kommer pa besok i morgon och en vecka framover. Skoj!

Sawa,  kwa heri! Pleasaaaa!

Jag vet arligt talat inte i vilken ande jag ska borja. Jag vet varken ut eller in. Den har veckan har alldeles for mycket otackt hant. Jag sover tungt men oroligt om natterna.

I tisdags flyttade Grace ut fran gasthuset och direktorerna Shep och Keith in. Det var dags for thank you-party for alla vars kontrakt gick ut men borjar pa nytt I November. Vad gor man da? Jo man drar ut en generator, allas var midisynth(fan), tva mikrofoner, ett volleybollnat, mat och dryck I djungeln. Jag har alltsa spelat volleyboll I djungeln med de hogste direktorerna och babianer pa askadarplats. Mitt lag vann, dessvarre har vi inte mig utan Diid att tacka. Han har spelat volleboll I djungeln forut.

Pa kvallen anlslot siog ett filmteam till gasthuset. Tve tjejer som jobbar for FHI I Rwanda och en hollandare som var frilansande filmare. I onsdags avslutades fastan och Kenya har darfor en public holiday, jag var ledig. Direktorerna akte hem tidigt och jag pratade en stund med filmtemate pa morgonen, de ville filma FHIs arbete har I Marsabit och jag berattade lite om problemen. I forbifarten namnde jag pojken som skots till dods I sondags och da berattade de att hans mamma hade stallt upp pa en intervju och att de ville att jag skulle folja med. Mark, som ar CDP field assistant I Karare, Violet, filmteamet och jag akte dit. Mamman aterberattade hela historien, Violet och jag bolade floder och fick ga och gomma oss bakom en manyatta. Filmteamet fragde om familjen visste om nagon hamndauktion hade agt rum. De sade nej. Violet och jag visste att de for med osanning. I tisdags kvall skots en gammal man till dods i skogen i Manyatta Ginda, ni som foljt mig vet att det tillhor omradet dar jag gor home visists varje tisdag och jag vill in tens veta vad jag har att vanta pa att fa hora tisdag morgon. Den gamla mzeen var Gabra, men da Gabras och Boranas talar samma sprak tror de flesta att det var Rendilles som lag bakom attentatet. Vi pa FHI gor vart basta for att fa folk att kalla bovarana for just bovar och inte Rendilles. Jag har sa otroligt svar tatt greppa att man vill bekampa vald och smarta, med vald och smarta.

I gar filmteamet folja Clara for att se hur FHI arbetar med HIV/AIDS. Jag fick fojla med da ocksa, da de akte till alla de grupper jag ska arbeta med tillsammans med just Clara from nasta vecka. Forst akte vi till sjukhuset for att besoka VCTcentralen (volunteerly counseling and testing) for att filma hur fad et ar som gar att testar sig. Var da, precis som i tisdags, strangeligen tillsagd att halla mig bakom kameran da de inte ville ha min bleka hud i bild. Inte helt latt nar hollandske Helmut hade bestamt sig for att denna dag fokusera pa “surrounding clips” och sprang hemskt manga varv runt sjukhusomradet. Jag gomde mig bakom en gammal trasig ambulans. Efter att ha intervjuat sjukhusets enda doctor akte vi vidare till en kvinnogrupp som kallas the OVC-group(Orphans and Vulnerable Children). De visade prov pa en av de pjaser de anvander ute i communitys for att lara folk om tex hur folk fornekar att de ar HIVpositiva och sedan dor ifran sina barn. Alla kvinnor, inklusive de som fick vara publimk, kunde alla repliker utantill och var inte sena med att ratta aktriserna nar de sade fel. Halva pjasen sag jag bara publiken, da Helmut hade bestamt sig for surrounding clips aven har, men det var minst lika festligt att sitta gomd och se deras engagemang och hur de mimade alla repliker och hogg till nar nagon var pa villovagar. Vi akte vidare till Marsabit HIV/AIDS Support Group, Claras hjartebarn. Vilken fantastiskt grupp. De haller till I et thus dar sonen till en mor som dott fran AIDS bor och bestamt sig for att agna resten av sitt liv till att hjalpa HIV/AIDSsmittade. Gruppen alskar Clara och Clara alskar gruppen. Olika gruppmedlemmar berattade historier om hur de blivit smittade nar de vardat slaktingar som varit sjuka(utan att veta att de haft AIDS), hur de blivit utfrysta fran sina hem da grannarna ingenting vill ha att gora med smittade, hur de bor i garage da ingen vikll hyra ut hus till smittade och hur Clara hjalper de matt finna bostader dar de fortfarande ar “okanda”. En mamma med ett spadbarn berattade at thon fatt veta at thon var smittad forst nar hon var gravid. Gruppen har idag 96medlemmar och deras hogkvarter pa hemligt stalle for att inte folk i MBT ska veta var de haller hus. Varje dag kan de gad it men den 15e varje manad ar det mote och da kommer folk dit fran hela MBT-distriktet. Jag ska fa tragfa dem varje vecka med Clara och de bjod in mig till motet den 15e. Efter detta hjarteskarande mote akte vi tillbaka till gsathuset for lunch. Efter lunch akte vi till Manyatta Jillo for att besoka en CARE-grupp dar. Gruppen bestar av tio kvinnor som blir utbildade av FHstaff om hur man Vardar sjuka, hur man ammar pa bra satt, hur viktigt de tar att diska sina mugger emellanat osv. Dessa tio kvinnor formedlar detta vidare till fem beneficiary mothers var, ocksa har via sang och drama, och bara I Mayatta Jillo finns 17 sadana har grupper sa nog har de stor inverkan alltid. De tio kvinnorna sjong, dansade och spelade teater for oss. Har har kvinnorna armband i nagot slags stal, ett for att de ar gifta och ett for varje barn och barnbarn de har. Jag fick ett sadant av en kvinna efterat da hon nu sag mig som ett av hennes barn. Det kandes helt fel att tae mot det men Clara sade att det skulle vara ofint om jag inte gjorde det och att de inte hade kostat henne nagot. Sa nu sitter jag med ett stalarmband pa armen som jag inte far loss. Efter motet var jag helt slut och vi akte tillbaka. I morse akte filmteamet till Turbi, jag tackade nej nar de erbjod ig att aka med, jag gick till MOI Girls och hade datalektion med en dator ocksa idag.

Nu kom Wario just in(CDP field assistant I det nystartade centret i Lakartinya)  och berattade att annu en man, denna gang en i 50arsaldern, dodades igar kvall i byn Gabraskim. Nagonting maste goras, ar vi ense om, och han lovade att jag ska fa vara med pa motet om detta pa mandag.

Bli nu inte oroliga for mig. Banditerna gommer langt in upp i bergen i skogen dit folk gar for att vattna sin boskap, dar haller inte jag hus. Nu ska jag ga till det alldeles tomma gasthuset. Imorgon ska jag hjalpa Clara och en annan kvinnogrupp hon haller i att tvatta kyrkan infor sondagens gudstanjst jag planerar att missa.