Cecilia

Smartan! Jag har traningsvark i hela kroppen, min bakdel har bytt farg till violett och mina hander ar tackta av blasor. Var tungen att sova pa magen i natt och kan idag knappt sitta. Cecilia akte pikipiki till Kamboe igar. Hells Angels kan slanga sig i vaggem. Satim korde och jag satt pa passagerarplats. Tro inte att jag fick plats pa satet, nej nej, pakethallaren och jag blev ovanner. Stotdamparna hade gett upp for langesen och pinnarna for fotterna var retsamt korta pch omojliga att ha kvar fotterna pa nar det skumpade som det gjorde. Hjalmen var ett par storlekar for stor och gav mig skavsar i nacken. Men kul var det!
Det ar 5mil mellan Marsabit och Kamboe och den anda vagen dit ar The Great Northern Road, men at andra hallet fran MBT an dit Turbi ligger. Oken tar sig verkligen uttryck i manga olika skepnader. Kamboe ligger i det man har kallar for the highlands, vilket gor att allt ar mycket gronare, och utsikten ar helt makalos nar man kommit en bit upp i bergen. Nu forstod jag var lejonkungen hamtat sin inspiration i fran. Jag var flera ganger nara till tarar for att det var sa otroligt vackert. Jag var i och for sig flera ganger nara till tarar for smartan i ben, bakdel och framfor allt huvud ocksa. 
Vi lamnade MBT halv tio och forsta stopp var  efter en timme pa Parkishon Primary School och anledningen ar fruktansvard. De olika stammarna har brakar hela tiden. I mandags var det dags igen. En pojke i klass 2 hade efter skolan gatt med sin mor upp i bergen med deras boskap for att ta dem till vattenkallan. Pa vagen tillbaka mottes de av, vad det pa kontoret ar viktigt att kalla, banditer som skot pojken till dods och modern ligger pa sjukhus for allvarliga skador. Pojken tillhor stammen Rendille och hans community skyller nu allt pa the Boranas. FHI jobbar jattemycket ute i byarna med att fa de olika stammarna att sluta tacka varandras ryggar och istallet kalla de som gar till attack for banditer eller kriminella. Ar det en Rendille som blivit attackerad ar det en Borana som gjort det och vice versa, sallan stammer den generaliseringen da idioter dodar folk i sin egen stam for boskap och sedan kan skylla pa tex the Boranas. Satim och jag stannade pa skolan for att konfirmera pojkens bortgang, da han var en sponsrad pojke och Sati mar ansvarig for alla sponsrade barn i bla hans by. Jag forvanades over hur lattsamt de pa skolan tog det, Satim berattade att det var for att det hor till deras vardag att folk dodas. The tribe wars har ar alldeles for vanliga och langs hela great northern road star militarer med sina laddade skjutvapen. Vad som ar allra vanligast ar att folk far sina privata delar avhuggna och sedan forbloder.
Vi akte vidare och stannade snabbt till i Karare dar en pojke skulle fotograferas for Wordlink. Wordlink ar det datanatverk de anvander for att registrera sponsrade barn och center har. En halvtimme fran Karare ligger  FHIs nya center, Lakartinya Primary School, dar skulle alla nya sponsrade barn dubbelkollas ocksa for Wordlink. Nagra barns foton var suddiga och jag fick agera fortograf medan Satim fragade dem om vad deras favoritamne och sysslor de hjalper till med hemma var. Dar hade de aldrig sett en mzungu forut och jag hade hela tiden barn hangandes I ben och armar. Vi fick veta att en flicka just forlorat bada sina foraldrar i HIV/AIDS och nu befann sig hos sin mormor. Vi bestamde traff med hennes larare for att traffa flickan pa vagen tillbaka.

Tjugo minuter senare var vi antligen framme i Kamboe, dar akte vi forst till Satims kusin och fick icke-drickbart the. Kamelmjolk, massor med socker och vatten fran den lokala vattenkallan I en kombination som gav mig kvaljningar men da jag visste att det var det enda jag skulle fa i magen denna dag sa bet jag ihop. Det smakade arligt talat som White Russian, utan alkohol men med gammal mjolk och mjolkdrinkar ar aldrig nagon hit. Vi akte vidare genom byn till skolan och det kandes som om vi rest tillbaka i tiden, annu mer an vad det brukar kannas I nomadbyarna har omkring. Alla, kvinnor som man, gick topless och endast ikladda hocklen och en massa parlor runt halsen, i oron via pannan till nasan och inte en enda manyatta, hydda, var byggd med annat an pinnar och kodynga. Det enda som sag ut som et thus i hela byn var skolan. Vi tog kort pa sponsrade barn, delade ut annual thank you letters och tog reda pa var sponsrade barn som gatt ut secondary school nu gjorde (pojkarna var i armen eller pa universitet och flickorna var gravida –utan undantag). Vi skulle ha besokt en flicka som de lite skamtsamt kallade en 2 in 1, hon ar sponsrad av Erikshjalpens projekt nomadic girls och akte till MOI Girls i borjan av terminen men fick skickas hem dad et visade sig att hon var gravid. I Kamboe ar det valdigt vanligt att flickor blir gravida, i 15arsaldern, och faderna ar allt annat an jamnariga men behover inget ansvar ta for sin handling da de ar man. It takes two to tango, anser jag, men inte i Kenya. Efter en och en halv timme akte vi tillbaka. Ett stopp hade vi, da vi snabbt traffade flickan och hennes mormor for att ta uppgifter sa att FHI kan sponsra henne annu mer. Lararen var ocksa dar och Satim berattade att han ofta ringde Satim och berattade om barn som farit illa. “The children means everything to him” och det syntes. Han alskade verkligen skolbarnen och barnen honom. Dessvarre har han lite svart att undervisa da han bara ser, daligt, pa ett oga men han engagerar sig desto mer i barnen utanfor skolan. Killen ar bara 22 ar och tar redan om nagra orphans sjalv, folk har har sa stora hjartan!
Nar vi kom tillbaka till MBT var klockan sex och Satim bjod hem mig till honom dar hans fru vantade med the. Hon var rar och bjod hem mig pa lunch hos dem pa lordag.

Puss pa er!  

Det gar inte en dag utan att jag kanner mig som en mzungu har. Alla barn ropar "How are you?" efter mig. Ofta springer de ifatt mig och sa gar vi hand i hand en stund innan de springer tillbaka till dar de kom i fran. De som ser mig for forsta gangen kanske fragar efter pengar. Man med for mycket testosteron skriker "mzungu marry me" eller liknande och skrattar sen at sitt mod. Kvinnor kallar mig ofta sister och onskar mig valkommen till Marsabit. Pikipikis, mopeder eller om de ar motorcyklar ser inte skillnad, saktar in for att se om de sett ratt. Aldre grater nar de far ta mig i handen. Det gar inte en dag da jag inte blir forfoljd av nagon och maste vanda mig om for att visa att jag sett dem.
Bor gor jag i ett slott i jamforelse med de flesta har. Har ett eget rum med tva sangar, en mjuk och en hard, och en garderob. Jag sover i den harda som ser skonast ut. I koket star kylskap, vattenkokare och mikro som fungerar da elen star att fa. Gasdriven spis finns dar ocksa. Vattnet i kranen kommer fran en vattentank bakom huset med lite vatten kvar fran forra regnsasongen. Duscha kan jag gora nar pumpen orkar men maste da vara noga med att anvanda desinficerande tval.
Kanner mig ofta som en gast. Star jag och pratar med nagon pa kontoret eller marknaden och nagon annan kommer ar det alltid mig det halsas pa, och tas i hand, forst. Alla har kanner mig, jag kanner inte dem. An.
Nar jag kommer tillbaka till gasthuset pa kvallarna pratar jag en stund med nattvakten, som fem dagar i veckan ar James, han onskar mig en god natt dar han sitter pa sin stol och vaktar mig med sin pilbage. Jag gar in i huset, laser om mig, slotittar kanske lite pa tvn, storre an vad James nagonsin kommer fa da han varken har pengar eller el i sin hydda. Harom kvallen lanade jag ut min cardigan till honom och kan nog inte rakna med att jag far den tillbaka.
Man har standigt daligt samvete for att man ar mzungu. For att man ar rik. Jag ar inte rik.

Ni ar manga som fragar efter min adress och telefonnummer, jag har glomt att svara. Pole pole.

Musikgruppen ar rolig. Halften kan ingenting om musikteori och halften besitter mycket mer kunskap pa omradet an vad jag gor. Nar jag fragar dem vad de vill att jag ska lara de mar de tysta och nar jag tar upp nagot sager de att de redan kan det. Ska numera ha halva gruppen pa onsdagar och halva pa torsdagar.

Igar var det Charity Club igen men denna gang utan Marta och med Iya. Iya haft semesteroch kom tillbaka en dag for tidigt for att ta hand om mig nar Marta hade ett arende. Han ar precis lika fantastisk och engagerad i manniskorna i Milimatatu och Manyatta Ginda som Marta ar! Alla alskar dem bada tva. Han hamtade mig pa kontoret och vi gick, antligen nagon som gar med traskvanlig hastighet, till Komboni. Dar hamtade vi gruppen och en svart plastdunk med nagon vatska i. Vatskan var till for att doda jiggers, tror det stavas sa. Jiggers ar en vit insekt som satter sig i huden pa folk har nar de inte tvattar, framfor allt fotter och ben, tillrackligt. Iya berattade att han nagra veckor tidigare hade varit pa home visit hos en mor vars ena barns fotter var helt sondriga. Han hade gatt tillbaka dit flera ganger och sagt at henne hur viktigt det var att fa bort dem men hon lyssnade inte. Darfor gick vi dit, via stenroset och plockade upp nagra smasyskon, med hela Chraitygruppen igar. Vi hittade inga handskar och darfor fick mamman ta bort dem istallet for nagon i gruppen. Det stackars barnet grat redan nar de hallde pa vatskan pa fotterna for att sedan skrika helt hysteriskt nar mamman plockade loss sakerhetsnalen, som holl hennes kjol uppe, och borja plocka loss insekterna. Jag, och flera flickor med mig, kunde inte titta. Blodet sprutade och insekterna var stora som skjortknappar. Flickorna mumlade nagot o matt mamman var "bad" mot barnet och Iya hojde rosten flera ganger och sade at mamman att ta det forsiktigt. Mamman sade att det minsann inte var forsta gangen hon removed jiggers och fortsatte lika vardslost. Efterat sade hon at oss att inte komma tillbaka, Iya viskade till mig att det skulle vi visst se till att gora da upprepade besok ofta var det enda som fick dem att skarpa sig. Vi gick vidare till det aldre paret med mannen som inte kan ga, stadade deras hus och sjong. Aven Iya envisades med att folja mig hela vagen tillbaka till kontoret.   

Pa kvallen knackade det som vanligt pa dorren, nattvakten hade kommit for att onska en god natts somn. Trodde jag. I gar var det Johns tur att vakta mig. Han fragade om han kunde komma in och prata lite. Visst. Forst fragade han om hur vi svenskar ser pa aktenskap och giftermal. Han berattade allt om hur hans community, buranas, ser pa det och hur det dar med bride prize och faderns godkannande inte ar lika viktigt langre men fortfarande forekommer. Vi pratade om homoaktenskap och pensionsparande. Skilsmassor och arstider. Allt. Jag var inte helt forvanad nar han ville att jag skulle presenteras for hans son som var en "very smart guy, veeeery very very smart". Fick snacka mig ur det och pa nagot vis lyckades jag, da tog samtalet en vandning. John berattade att 1993 startade han ett orphanage som han fortfarande driver. Marsabit Children Home heter det och ar en cbo, tror jag. Han berattade hur han borjade med att plocka upp nagra fa barn fran gatan som han tog hem och tvattade rena och gav mat och att det nu var runt 20 barn pa hemmet. Dar var allt fran fyraaringar till en som nu studerar pa nagit universitet I Arizona. Som vakt pa FHI jobbar han for att kunna forsorja sin familj da alla pa hemmet jobbar ideellt eller for en valdigt liten peng. Han berattade aven att han ar 2005 belonats med guldmedalj av Kenyas president for sin insats i samhallet. Han fortsatte att beratta hur the government har erbjudit honom mark dar han kan fa bygga ett storre barnhem och efter det kom chocken. John sade att han hade tankt mycket sedan jag kom hit och kommit fram till att han ville att jag skulle bli manager pa hans barnhem. Pa allvar! Han sade att jag inte behovde bli det forst efter universitetsstudier, da han tycker de ar for viktiga. Hur svarar man pa det? Jag var forstas valdigt rord aver at than ville att jag skulle hjalpa till att driva hemmet men gjorde mitt basta for att forklara  att jag har ett liv hemma i Sverige ocksa. Ska i vilket fall som helst fa halsa pa pa barnhemmet i nasta vecka. 
Nu maste jag springa til MOI Girls. Hejsan      

Hade tva till datalektioner utan strom i mandags, borjar bli van nu.  Ar numera valdigt bra kompis med svarta tavlan dar jag gor mitt basta for att forklara hur till exempel word ser ut. Efterat traffade jag, tillsammans med en man pa kontoret, gruppen med nomadflickor som Erikshjalpen sponsrar. Pa vagen dit berattade jag for honom vad jag hade tankt beratta for dem och nar vi kom dit rabblade han allting som om det vore hans ord. Jag avbrot honom for att i alla fall presentera mig sjalv som Cecilia och svensk. Han, glad i sin egen rost och sig sjalv, tog precis sa stor plats som en man i en grupp om tjugo flickor har forvantas ta och fortsatte.  Jag avbrot igen och sa holl det pa. Kommer overens med alla har, inklusive herrn som inte forstar hur irriterad jag ar pa honom, men tal honom inte for det. Det gar inte en dag utan att han sager nagot i stil med "don't you feel that you have a big hole that is longing for the love of God in your heart?". Han vet att jag inte tror pa gud och ser det som sitt mission att fralsa mig. Nar han bad mig beratta vad jag tror pa, kallade han det moral och sade att jag skulle komma tillbaka till honom nar jag verkligen hade ett svar pa vad jag tror pa. Vad hande med religionsfriheten? Fick senare pa kvallen veta att det var nagra av de aldsta flickorna pa skolan som hade stangt av huvudstrommen, och att de hade daligt samvete for att ha stort mina lektioner, for att slippa kvallslektionerna som inte gar att leda utan lyse. Listigt. Jag gillar dem.

Tisdagarna ar varst och bast har. Det ar da jag jobbar med Marta i Milimatatu. Home visits igar igen. Den har gangen gick vi over gransen fran omradet Milimatatu till Manyatta Ginda. Marta behovde traffa en mor till ett av de sponsrade barnen pa Komboni primary school. Pa vagen dit berattaade hon att den kvinnan hade tagit sin dotter ur skolan for lite mer an ett halvar sedan. I sex manader fick Marta ga dit regelbundet och overtala mamman om att hon maste lata hennes dotter ga tillbaka till skolan. Anledningen till att hon inte fick ga till skolan var for att pappan i familjen var sa gammal att hann inte kunde hjalpa till att forsorja dem och mamman inte klarade att forsorja alla sjalv. Da hade hon nekat sin aldre dotter att fortsatta skolan (secondary) och tog aven sin yngre dotter ur primary for att det skulle bli rattvist. En dag kom kvinnan till Marta och berattade att den aldre systern hotade att ta sitt liv om hon inte fick fortsatta sin skolgang, hon sade om och om igen att hon inte hade nagot att leva for. Hon hade tom inforskaffat nagot gift mamman hade hittat. Marta tog genast mamman och de tva systrarna till Manyatta Ginda Child and Family Programme dar hon ordnade sa att FHI nu sponsrar bada flickornas skolgang. Mamman sade att hon inte kunde fa finare besok, bade Marta och en mzungu. Nar vi gick darifran fragade jag Marta vad som hande med brodern i familjen under den har tiden berattade hon att han gick i skolan hela tiden. Pojkar prioriteras fortfarande har, inte lika mycket nu som forr, men anda. Vi gick aven och halsade pa en sponsrad pojke som var hemma fran skolan da han hade problem med ogonen. Han presenterade mig for hans foraldrar och systrar som bada hade gatt primary school men bara en hade gatt secondary. Jag ifragasatte varfor bara den ena systern fatt studera vidare, de forsvarade sig med att de pengarna financierade broderns skolgang. Irriterande. Anledningen till att jag ifragasatter ar for att Marta bett mig gora det. Hon sager att om det ar nagon som kan paverka foraldrarna sa ar det jag. "They know that the girls and the boys are equal Cecilia, I tell them all the time. You have to remind them of that also". I ett annat hus traffade foraldrarna till fem barn som alla gick i skolan, en pojke studerade nu pa universitetet. Pappan satt och "laste" i en upp- och nedvand bibel och forsokte se bildad ut. Mamman bad mig komma tillbaka i ala fall en gang till innan jag akte hem. Det lovade jag att gora.
Nar vi kom tillbaka till Komboni var det dags for lunch, head mistress Alberta kom aven igar smygandes med en pase salt och berattade att jag fatt en vilja igenom. Att skolans pojk- och flickfotbollslag skulle traffas som en after class och jag skulle vara deras ledare. Har leker inte pojkar och flickar ihop nagonsin pa skoltid. I borjan passade pojkarna inom lagen bara varandra men flickorna tog ganska snabbt for sig och snart hade de glomt att de spelade i blandade lag. Resten av skolan stod som publik och ibland traffades de av bollen eller nagon toffla pa vift.
Forsov mig i morse. Har granntuppen att tacka att jag hann till kontoret i tid. Tack forbannade javla tupp.
Tack ocksa alla for fina gratulationer idag! Nar jag kommer hem far jag ga pa systemet.

Franskalektionen i fredags kom att bli Afrika-anpassad minst sagt. De ville lara sig hur man sade vehicle och water. Hur man sade give me water och where do I find water. Jag forsokte lara dem att saga sil vous plait men ingen nappade pa den, enligt dem, sa overdrivna artigheten. Alla fnittrade fram sina franska halsningsfraser och nagra av de hogsta cheferna drog markliga slutsatser kring sprak som fick mig att le, inombords. En av dem forklarade for gruppen att ordet weekend kommer fran franska och att engelskan lanat de flesta ord fran bade franska och tyska. Jag forsokte forkara att det kanske var tvartom men personen i fraga var sa overtygad att jag inte hade en chans och lamnade amnet.
Borjar stora mig ordentligt pa den lokala djurpopulationen.  Marsabitgetterna ar kaxiga. De vagrar flytta pa sig nar man kommer gaende och forst nar man laddar for att ga runt dem ar det lage for en liten flytt i min riktning. Nar jag vander mig om for att ga om pa andra sidan ar getterna inte sena med att flytta sig at det hallet. Detta hander minst tre ganger om dagen. Undrar om de javlas sa med alla eller bara med mig, for at jag ar mzungu? Granntuppen planerar jag att gora nagot otackt emot inom en snar framtid, da den avloser the michrophone dude varje morgon runt 5.15. I morse hittade jag en kompis i vasken, en odla. Kackerlackorna i uthuset ar varst.
Lordagen kom att bli lika seg som den forra. Pa sondagen ringde Violet vid fyratiden och fragade om hon kunde ta med mig ut pa en tur med en av kontorets vehicles. Please do, sade jag. Det skulle jag inte ha sagt. I Marsabit, vet inte hur det ar i ovriga Afrika, behover man inte korkort for att kora bil. Det basta hade antagligen varit om jag hade satt mig vid ratten, da jag ar en betydligt battre bilforare an Violet. Hon var nara att kora ner ett uthus nar hon skulle starta i uppforsbacke. Jag sag faran komma och hade redan klivit ur bilen for att “se sa att hon inte backade in i nagot”, dar fanns inget att backa in i. Hon var aven farligt nara att kora pa nagra kvinnor som gick langs med vagen, de fick ta skydd bakom en tunna. Far, du behover aldrig mer ovningskora med mig!
Nu ska jag snart ga till MOI Girls for dataklasserna men ocksa for att boka in ett mote med Esther om stodgruppen for de som vagrar kvinnlig konsstympning. Det kommer nog reta nagra av hennes manliga kollegor, som skamtade om hur manlig du ar efter att ha haft sex med en konstympad kvinna forsta gangen for att provocera henne och mig i lararrummet i fredags. Violet blev overlycklig nar jag berattade om Esthers engagemang!

FHI Marsabit alskar excel. FHI Marsabit beharskar inte excel. Cecilia far komma till undsattning. Fy fan, fyra timmar tog det att reda ut en lista de hade lyckats forstora fullstandigt. Det kandes som om jag skelade nar jag var fardig. Efter min insats i onsdags har jag numera schemalagd tid till att reda ut exceltabbar, de kallar det office work, varje onsdag innan lunch. Sadar kul men jag inser att min hjalp behovs. Efter excelstadandet var det dags att traffa musikgruppen pa Epatha. For att vara en skola som uttalar sig for att vara inriktad pa musik ar instrumentutbudet fattigt, fem synthar och en gitarr. Gruppen bestod av kanske tio elever, som alla var i alla fall 10 ar aldre an vad jag ar, som alla sag mig som deras nye mwalimu(larare) i musikteori. Mitt hatamne. Gott. Jag borjade prata lite om olika klaver men lyckades glida i fran musikteorin da jag hade min fiol med mig. Alla fick testa, jag holl god min. Vi sjong och jag larde dem att sjunga i kanon. I ett svagt ogonblick lovade undertecknad dem aven att fortsatta undervisa i musikteori, dar deras forra larare slutade, nasta vecka. Bit i det sura applet kompis.
Torsdagmorgonen agnade jag at nagot jag inte hade trott nar jag lamnade Albihns, namligen arkivering. Efter lunch kom Marta och hamtade mig och vi gick till skolan i Milimatatu. Det slutar visst pa u. Dar fick jag vara med i en av hennes after classes, the charity club. 10-15 flickor och en pojke gar varje torsdag till de aldre i omradet, tva besok varje gang. Dar stadar de deras hus (vi pratar till exempel att plocka upp avforing da flera av dem inte kan ga och bara hasar sig fram nara bostaden), plockar loss pa deras barnbarn, flatar deras har, sjunger sanger pa deras mothertongue och ber. Utan att nagonsin tveka infor nagot. Heja dem! Pa vagen mellan bostaderna anslot sig flera smasyskon till barnen och snart var vi i alla fall tjugo stycken, alla tavlandes om vilka tva som skulle fa halla mig i handerna. Det var inte lage att starta nagot slags kosystem. Efter det andra besoket gick alla hem till sig och Marta och jag gick tillbaka till byn. Inte utan forhinder denna gang. Forst fick vi vanta pa att nagon skulle komma pa pikipkiki med nyckeln till the staff office, dar vara vaskor lag. Efter att ha gatt en stund mottes vi av ett gang kameler som hade blockerat vagen. Marta hotte vant med sin handvaska men utan resultat. En stund senare kom en man och jagade bort dem. Vi hjalpte honom att fylla pa hans simkort och gick vidare. Da Milimatatu ar ett omrade med manga settled nomadics glommer man fort att manga av dem fortfarande flyttar runt med sina djur. Marta foljde mig hela vagen tillbaka till kontoret. Hon vagrar lata mig ga sjalv fran dar jag hittar, hon tror inte pa att jag kan vagen. Det ar enkelt, det ar bara att folja skriket fran mosken.
Pa tal om mosken. I morse nar jag gick till MOI Girls for att att ha dataklasserna hittade jag, ska inte saga att det var till min forvaning, en till moske. Jag hade stamt traff med lararinnan Esther klockan nio. Hon kom kvart over, glommer the African time hela tiden. Vi gick igenom mina lektionsanteckningar och 9.30 kom forsta klassen springandes(!) mot klassrummet, en get lyckades ocksa smita in men den lyckades jag jaga ut. Jag lar mig(apor i lektionsalarna ar tydligen ocksa ett storningsmoment pa skolan).  Larde klassen till exempel vad de olika delarna heter och hur man skrallar. Efter lektionen satte sig Esther ner med allvar i blicken. Jag trodde att hon skule klaga pa mitt undervisande men icke, hon ville om kvinnlig konsstympning. Hon berattade historier flickorna pa skolan berattat for henne om the cut, hur de blir valdtagna just for att de ar omskurna, hur flickor fatt skickas till hospitali for att de har haft sadana besvar och hon berattade aven att flera pa skolan redan var modrar. Jag kunde inte halla tillbaka tararna. Esther sade att hon hade tagit upp detta med mig for att hon vill starta en after class for de flickor som vagrar, som sedan skulle ut och prata med flickor pa the primary schools. Hon bad mig prata med de pa FHI och onskade att jag ville vara med och starta gruppen med henne och nagra foraldrar hon redan talat med som vagrar omskara sina dottrar. Larararna pa skolan vill inte joina henne. Som hon sade "ask the men here at the school, or even at the FHIoffice, if they want to marry a girl who has not gone through the cut". Klockan blev 11.20 och Esther skulle ha en form 4, de aldsta. Jag fick vara med som askadare och horde ingenting av vad hon sade om shares och inputs. Ska defintinvt ta upp detta med Violet pa mandag. Efter hennes lektion hade jag den andra form 1, lektionen sag ungefar likadan ut som den forsta. Esther foljde mig en bit pa vagen tillbaka och jag gick for att laga lunch. Medan jag satt och at kom Yegon(manager for waterdelen pa kontoret) in och berattade att guest houset skulle fa en gast i kvall. Jag plockade undan min tandborste fran diskbanken.
Nu ska jag lara kontoret har hur man sager hej och hejda pa franska. Office French lesson star pa schemat.

Au revoir mes amis!

Tack snalla ni for alla hejarop, om ni visste vad gott de gor!
Helgen var intressant helt klart. Tristessen los definitivt inte med sin franvaro pa lordagen. Jag kanner inte allt for manga har annu och byn gar man runt pa fem minuter sa jag satt mest och laste i solen, vilket jag kan nu nar min vaska ar har med flera bocker. Inte sa dumt. Duschade gjorde jag ocksa, for forsta gangen hittills. Sondagen daremot.
Herregud, som ar den perfekta beskrivningen, sondagen. Pa sondagar gar man till kyrkan, vilken det an nu ma vara, eller mosken. Vad jag inte visste ar att man har kopplar alla gudstjanster till hogtalarsystemet, pa sa vis kan alla, dvs jag, ta del av just alla gudstjanster. Samtidigt. Jag lovade mig sjalv att aldrig mer klaga pa ''that microphone dude'', citat nagon av amerikanerna, han ar ju bara en. Tillaggas skall att alla gudstjanster har en tolk, som ocksa de nar ut i hogtalarna. Tolkarna (sager man sa i plural?) oversatter aven sangerna och ar berikade med sangroster av olika kvalite. De flesta sjunger for javla falskt men skams inte for den sakens skull. Jag fick lyssna till de olika gudstjansterna fran tio pa morgonen till sex pa eftermiddagen, de avloste liksom varandra. Sen drog that microphone dude i gang igen vid attatiden, som vanligt. Den forsta timmen skrattade jag hejdlost, de ovriga holl pa att kvava mig. Dessvarre ar det sondag varje vecka, ska se till att ha laddat i-poden till nasta. 
Idag har jag besokt den flickskolan jag ska ha dataklasserna i och aven bibelskolan dar jag ska ta hand om musikgruppen. Bada var bara korta visiter dar jag fick med mig bocker de vill att jag ska folja. Nu ska jag ga och laga lunch.
Kram och puss pa er alla!