12 mil pa pikipiki

Smartan! Jag har traningsvark i hela kroppen, min bakdel har bytt farg till violett och mina hander ar tackta av blasor. Var tungen att sova pa magen i natt och kan idag knappt sitta. Cecilia akte pikipiki till Kamboe igar. Hells Angels kan slanga sig i vaggem. Satim korde och jag satt pa passagerarplats. Tro inte att jag fick plats pa satet, nej nej, pakethallaren och jag blev ovanner. Stotdamparna hade gett upp for langesen och pinnarna for fotterna var retsamt korta pch omojliga att ha kvar fotterna pa nar det skumpade som det gjorde. Hjalmen var ett par storlekar for stor och gav mig skavsar i nacken. Men kul var det!
Det ar 5mil mellan Marsabit och Kamboe och den anda vagen dit ar The Great Northern Road, men at andra hallet fran MBT an dit Turbi ligger. Oken tar sig verkligen uttryck i manga olika skepnader. Kamboe ligger i det man har kallar for the highlands, vilket gor att allt ar mycket gronare, och utsikten ar helt makalos nar man kommit en bit upp i bergen. Nu forstod jag var lejonkungen hamtat sin inspiration i fran. Jag var flera ganger nara till tarar for att det var sa otroligt vackert. Jag var i och for sig flera ganger nara till tarar for smartan i ben, bakdel och framfor allt huvud ocksa. 
Vi lamnade MBT halv tio och forsta stopp var  efter en timme pa Parkishon Primary School och anledningen ar fruktansvard. De olika stammarna har brakar hela tiden. I mandags var det dags igen. En pojke i klass 2 hade efter skolan gatt med sin mor upp i bergen med deras boskap for att ta dem till vattenkallan. Pa vagen tillbaka mottes de av, vad det pa kontoret ar viktigt att kalla, banditer som skot pojken till dods och modern ligger pa sjukhus for allvarliga skador. Pojken tillhor stammen Rendille och hans community skyller nu allt pa the Boranas. FHI jobbar jattemycket ute i byarna med att fa de olika stammarna att sluta tacka varandras ryggar och istallet kalla de som gar till attack for banditer eller kriminella. Ar det en Rendille som blivit attackerad ar det en Borana som gjort det och vice versa, sallan stammer den generaliseringen da idioter dodar folk i sin egen stam for boskap och sedan kan skylla pa tex the Boranas. Satim och jag stannade pa skolan for att konfirmera pojkens bortgang, da han var en sponsrad pojke och Sati mar ansvarig for alla sponsrade barn i bla hans by. Jag forvanades over hur lattsamt de pa skolan tog det, Satim berattade att det var for att det hor till deras vardag att folk dodas. The tribe wars har ar alldeles for vanliga och langs hela great northern road star militarer med sina laddade skjutvapen. Vad som ar allra vanligast ar att folk far sina privata delar avhuggna och sedan forbloder.
Vi akte vidare och stannade snabbt till i Karare dar en pojke skulle fotograferas for Wordlink. Wordlink ar det datanatverk de anvander for att registrera sponsrade barn och center har. En halvtimme fran Karare ligger  FHIs nya center, Lakartinya Primary School, dar skulle alla nya sponsrade barn dubbelkollas ocksa for Wordlink. Nagra barns foton var suddiga och jag fick agera fortograf medan Satim fragade dem om vad deras favoritamne och sysslor de hjalper till med hemma var. Dar hade de aldrig sett en mzungu forut och jag hade hela tiden barn hangandes I ben och armar. Vi fick veta att en flicka just forlorat bada sina foraldrar i HIV/AIDS och nu befann sig hos sin mormor. Vi bestamde traff med hennes larare for att traffa flickan pa vagen tillbaka.

Tjugo minuter senare var vi antligen framme i Kamboe, dar akte vi forst till Satims kusin och fick icke-drickbart the. Kamelmjolk, massor med socker och vatten fran den lokala vattenkallan I en kombination som gav mig kvaljningar men da jag visste att det var det enda jag skulle fa i magen denna dag sa bet jag ihop. Det smakade arligt talat som White Russian, utan alkohol men med gammal mjolk och mjolkdrinkar ar aldrig nagon hit. Vi akte vidare genom byn till skolan och det kandes som om vi rest tillbaka i tiden, annu mer an vad det brukar kannas I nomadbyarna har omkring. Alla, kvinnor som man, gick topless och endast ikladda hocklen och en massa parlor runt halsen, i oron via pannan till nasan och inte en enda manyatta, hydda, var byggd med annat an pinnar och kodynga. Det enda som sag ut som et thus i hela byn var skolan. Vi tog kort pa sponsrade barn, delade ut annual thank you letters och tog reda pa var sponsrade barn som gatt ut secondary school nu gjorde (pojkarna var i armen eller pa universitet och flickorna var gravida –utan undantag). Vi skulle ha besokt en flicka som de lite skamtsamt kallade en 2 in 1, hon ar sponsrad av Erikshjalpens projekt nomadic girls och akte till MOI Girls i borjan av terminen men fick skickas hem dad et visade sig att hon var gravid. I Kamboe ar det valdigt vanligt att flickor blir gravida, i 15arsaldern, och faderna ar allt annat an jamnariga men behover inget ansvar ta for sin handling da de ar man. It takes two to tango, anser jag, men inte i Kenya. Efter en och en halv timme akte vi tillbaka. Ett stopp hade vi, da vi snabbt traffade flickan och hennes mormor for att ta uppgifter sa att FHI kan sponsra henne annu mer. Lararen var ocksa dar och Satim berattade att han ofta ringde Satim och berattade om barn som farit illa. “The children means everything to him” och det syntes. Han alskade verkligen skolbarnen och barnen honom. Dessvarre har han lite svart att undervisa da han bara ser, daligt, pa ett oga men han engagerar sig desto mer i barnen utanfor skolan. Killen ar bara 22 ar och tar redan om nagra orphans sjalv, folk har har sa stora hjartan!
Nar vi kom tillbaka till MBT var klockan sex och Satim bjod hem mig till honom dar hans fru vantade med the. Hon var rar och bjod hem mig pa lunch hos dem pa lordag.

Puss pa er!  


Dagens i-landsproblem, pling!

Det regnade natten till tisdag och aven natten till idag, vilket bringar hopp hos Marsabitianen. Detta gor blasten desto mer pataglig. Nar Iya och jag skulle ga tillbaka till kontoret i tisdagseftermiddag valde vi att folja the great northern road tillbaka, istallet for de sma vagarna vi brukar ta, och det var ju en miss. Det var omojligt att ga normalt och titta upp, da exakt all sand pa hela vagen hade siktat in sig pa vara ogon. Iya fallde ner sin keps over ogonen och jag forsokte imitera nagon salgs kepsskarm med handerna och dar gick vi bada tva och tittade ner i marken. Ratt som det var ahde Iya krockat. Med en ko. Kon, och kons agarinna, ramade av ilska och Iya och jag gjorde vart basta for att inte borja skratta och gick vidare. Vad blasten ocksa gor ar att den javlas med mina kjolar. Jag maste ha lang kjol som tacker knana har, framfor allt nar jag ar ute i skolor och communitys, men mina kjolar ar inte lika snava som den afrikanska varianten och flyger darfor upp i vinden och blottar mina bara knan. Maste darfor numera ha tights under kjolarna i 30gradig varme, och mer, nar jag traskar runt i oken. Kalla det dagens i-landsproblem. Eller mer veckans. Ar dessutom lite osaker pa om det ar ett i-landsproblem eller u-landsproblem? Ett annat problem som ocksa gor mig lite kluven ar nar oronpropparna glider ur oronen medan jag sover sa att jag vacks av pistolskott och that michrophone dude trots att jag gick och lade mig i hopp om att fa en hel natts somn.
I tisdags kvall anlande Grace som ar Health manager pa FHI men vanligtvis jobbar pa kontoret i Nairobi. Hon har varit ute pa tur med ett team och haft water/sanitation-communitytrainings pa nagra av de skolorna jag besokte i Maikona och Shelby(the lowlands). Jag fragade lite om vad de lar ut hur viktigt det ar med toaletter, aven i communitys inte bara pa skolor, men ocksa mycket kring handhygien och hur man gor provisoriska handfat till framfor allt skolor. Vad de gor ar att de tar en liten matoljedunk(alla har sadana har) och gor ett hal i botten, till halet taljer man en pinne som far agera propp och barnen, framfor allt flickorna, kan i alla fall skolja sina hander innan de gar tillbaka till klassrummet (nej, de har inget dasspapper). Grace ar snall, en riktig bullmamma. Varje kvall har hon matlagningskurs for mig dar hon klagar over det daliga matutbudet i Marsabit och att skandinaver ater for lite. Hennes bror ar gift med en danska sa hon tror sig veta. Det dalig amatutbudet kan jag halla med om. Byn, eller marknaden som den kallas, ar i stort sett bara en massa gronsak- och fruktstand och sma shops med konserver och dylikt. I standen finns potatis, sukuma wiki (en sorts spenat), cabbage, sura apelsiner, morotter, bananer, ibland papaya, ibland avokado, vitlok och rodlok. Det ar det du kan hitta som ar farskt har. I shopsen finns weetabix, mjolk 3,5% men den ar ialla fall fran en ko, tuna pa burk, baked beans, torkade linser och bonor, ris, pasta, sardeller, ananasringar, olja, smor, vitt brod som inte gar att ata, mariekex(!), tomatpure och majsmjol man gor ugali pa. Haromdagen visade Ann mig ett lite hemligt fruktstand som ibalnd far tag pa ananas och vattenmelon. Lyckan ar total men de ar valdigt sma och valdigt dyra.
Idag ar det lordag. Grace och jag ar lite portade fran gasthuset da en lastbil ar dar och fyller pa vattentanken. FHI vantar som sagt finframmat och nagon har bastamt sig for att tanken ska fyllas. Ann och jag, och manga med oss, ar ganska overens om att det ar ett valdigt sloseri med pengar da regnet snart kommer men far man finframmat sa far man. Pa tisdag ska har vara nagon slags avslutningsceremoni pa knotoret, da de som arbetar med vatten, lifestock och halsas 5arskontrakt gar ut.  De hogsta direktorerna pa FHI Kenya och FHI US kommer hit. Da det tar tva dagar med bil, eller dyr flygtur, till Nairobi har Grace valt att stanna har till de kommer for att sedan aka med deras bil tillbaka. Jag fragade Violet vad som hander med alla pa kontoret efter tisdag och hon svarade att inte sa mycket kommer forandras da de flesta redan skrivit pa ett nytt kontrakt. Hon lovade aven att denna ceremoni inte kommer att vara lika outhardlig som den i Mwangaza forra fredagen, mig ror den inte sa mycket da Iya och jag har home visits i Milimatatu som inte kan hoppas over.

Jag saknar er!

Manga och langa brev till mzungu mzungu mzungu...

Det gar inte en dag utan att jag kanner mig som en mzungu har. Alla barn ropar "How are you?" efter mig. Ofta springer de ifatt mig och sa gar vi hand i hand en stund innan de springer tillbaka till dar de kom i fran. De som ser mig for forsta gangen kanske fragar efter pengar. Man med for mycket testosteron skriker "mzungu marry me" eller liknande och skrattar sen at sitt mod. Kvinnor kallar mig ofta sister och onskar mig valkommen till Marsabit. Pikipikis, mopeder eller om de ar motorcyklar ser inte skillnad, saktar in for att se om de sett ratt. Aldre grater nar de far ta mig i handen. Det gar inte en dag da jag inte blir forfoljd av nagon och maste vanda mig om for att visa att jag sett dem.
Bor gor jag i ett slott i jamforelse med de flesta har. Har ett eget rum med tva sangar, en mjuk och en hard, och en garderob. Jag sover i den harda som ser skonast ut. I koket star kylskap, vattenkokare och mikro som fungerar da elen star att fa. Gasdriven spis finns dar ocksa. Vattnet i kranen kommer fran en vattentank bakom huset med lite vatten kvar fran forra regnsasongen. Duscha kan jag gora nar pumpen orkar men maste da vara noga med att anvanda desinficerande tval.
Kanner mig ofta som en gast. Star jag och pratar med nagon pa kontoret eller marknaden och nagon annan kommer ar det alltid mig det halsas pa, och tas i hand, forst. Alla har kanner mig, jag kanner inte dem. An.
Nar jag kommer tillbaka till gasthuset pa kvallarna pratar jag en stund med nattvakten, som fem dagar i veckan ar James, han onskar mig en god natt dar han sitter pa sin stol och vaktar mig med sin pilbage. Jag gar in i huset, laser om mig, slotittar kanske lite pa tvn, storre an vad James nagonsin kommer fa da han varken har pengar eller el i sin hydda. Harom kvallen lanade jag ut min cardigan till honom och kan nog inte rakna med att jag far den tillbaka.
Man har standigt daligt samvete for att man ar mzungu. For att man ar rik. Jag ar inte rik.

 

Ni ar manga som fragar efter min adress och telefonnummer, jag har glomt att svara. Pole pole.


Cecilia Thoren
Food for the hungry
P.O. Box 125 Marsabit
Kenya

+254710806360

Piga picha

Marsabit Airstrip

Marsabit Airstrip

Lowlands

Pa vag till Turbi

Turbi

Turbi

Mera Turbi

Hotelldorrar

(Hotellrum 9 Chicago) - Rum 10 Gaza Strip - Rum 11 New South Africa

The Great Northern Road -Dabaso lyckades inte riktigt tackla mzungukameran, darav den snea bilden

Great Northern Road, mindre great bild men den enda jag har

John, i samma toppluva han hade pa sig nar han hade sitt serious talk med mig

John i samma toppluva han hade pa sig nar han hade sitt serious talk med mig

Bredvid mig sitter Marta och Mary

Bredvid mig sitter Matra och Mary, i Mwangaza

17 afrikaner och jag

I bilen tillbaka

Pistolskott, midi-synthar och en poet

-Cecilia, are you saved?
-Saved from what?
Tack vare mitt obegavade bemotande fick jag agna sondagsmorgonen i kyrkan. Tre timmar pa swahili. Som tur var var det en allt annat an lugn och sansad gudstjanst och jag lyckades halla mig vaken. Har namligen fatt ett nytt storingsmoment till min skonhetssomn, pistolskott. Hela natterna smaller det. Det ar wild life-nagonting nagonting-vakter som har smallkalas. De skjuter for att skramma undan elefanter som soker sig allt narmre byarna har i hopp om att finna vatten, Marsabit bor granne med en National Park som jag planerar att besoka inom en framtid snar. Ater till gudstjansten. Folk grat, skrek, sjong, klappade handerna, stod upp, satt ner, stod igen, dansade, nagra somnade(forstar inte hur) och tre korer sjong i varsin halvtimme. Allt ackompanjerat av, den av afrikanen sa alskade, midi-synthen. Vad de gor infor varje sang ar att de slar pa ett icke sa lampligt komp, med ett annu mindre lampligt tempo, for att sedan spela en ackordfoljd som de tycker funkar. Ackordfoljden spelas med den dar funktionen som gor att du bara behover trycka pa en tangent for att synthen sen sjalv ska spela ackordet tills det att du trycker pa en annan, minns inte vad den kallas, och gor det mojligt for den som spelar att freebasea lite pa de hoga klaveren. Tillaggas skall att varken tempot, ackordfoljden eller freebaseandet stammer overens med det koren sjunger. Inte alls.
Det var sondagen det. Igar hjalpte jag Ann att sopa och moppa alla golven i gasthuset, det var sa dusty att vi ibland fick ga ut och hamta andan. FHI vantar finframmat, har inte forstatt vilka annu.
Fredagen blev inte alls som jag hade vantat mig. Just nar jag skulle springa till MOI, jag var redan sen med mina matt matt -inte afrikanskt sen, stoppade Violet mig. Alla CDPsponsrade skolor med omringande communitys kallas for CDPcenters, FHI stottar varje center i 10-15ar och i fredags skulle ett samarbete avslutas. Jag fick aran att folja med pa hejda-ceremonin. Centret som skulle stangas lag i Mwangaza som ligger ungefar en halvtimmes bilfard harifran. Alla fran kontoret akte i samma vehicle, 12st i vehicle som lampas for 9st. Max. Jag satt och krampade med en skinka pa satet och en utanfor. Nar vi kom fram hade de stallt ut alla barnens skolbankar, sadana dar dar bordet ar ihopkopplat med en bank lika bred som en plank, i skuggan av traden och foraldrar och barn var redan pa plats. I mitten stod en generator kopplad till tva mikrofoner och en midi-synth. Midi-synthen klinkades pa med exakt samma taktik som pa gudstjansten, men i fredags gick inte ens ackordfoljden och freebaseandet i samma tonart. Jag satt pa en bank mellan Marta och Mary, da den stod i en backe var vi alla tre tvungna att luta oss framat for att inte tippa baklanges. Ceremonin drog igang med sang och tal. Talen blev allt langre och trasmaken allt patagligare. Marta var forst med att ge upp banksittandet, efter tva timmar reste hon sig upp och gick och satte sig i skuggan av ett trad langre bort. Mary var snall och agerade tolk, talen var pa deras mother tongue och swahili, men trottnade snart da alla talesman sade exakt samma sak. Det sjongs lite till och efter ett tag skulle det lsa upp en dikt. En man, kladd i prassliga hiphopklader och typ tre tander, laste upp en dikt han skrivit om nomadlivet. Den var skriven pa swahili, hexameter och var fem a4sidor lang. Folk kluckade av skratt och mannen laste allt hogre. Han avlostes av annu fler tal och efter tre och en halv timme gav aven Mary och jag upp. Vi gick och satte oss med Marta. Vi var alla tre rorande overens om att talen var for manga och langa, allt fler forladrar droppade av och gick och socialiserade sig med varandra pa annat hall. Nagra somnade vid sina bankar. Inte en enda elev satt kvar, de gick och spelade fotboll. Efter fyra timmar var det dags for mannen med diktenigen, denna gang en kortare dikt om HIV/AIDS. Efter fem och en halv  timmar avslutades ceremonin och det sista talet pagick i en timme, Marta klockade det. CDP bjod alla barn och foraldrar pa lunch, tre timmar for sent och sen akte vi tillbaka. Pa tillbakavagen hade vi ytterligare sex passagerare i bilen, plus tre cyklar pa taket. 16 afrikaner, en mzungu och en poet. Poeten holl lada hela vagen tillbaka till bakgrundsmusik som Gimmie hope Johanna. Alla pustade ut nar han och de ovriga cyklisterna klev ur en bit utanfor marknaden. Medan cyklarna plockades ner fran taket passade drivern pa att ta sig nagra varv runt bilen pa den forsta som hade plockats ner och jag tror aldrig att jag har sett nagon sa vinglig cyklist.
Nu gick strommen och extrabatteriet tjuter.
Hej hopp



Jiggers och jobberbjudande

Musikgruppen ar rolig. Halften kan ingenting om musikteori och halften besitter mycket mer kunskap pa omradet an vad jag gor. Nar jag fragar dem vad de vill att jag ska lara de mar de tysta och nar jag tar upp nagot sager de att de redan kan det. Ska numera ha halva gruppen pa onsdagar och halva pa torsdagar.

Igar var det Charity Club igen men denna gang utan Marta och med Iya. Iya haft semesteroch kom tillbaka en dag for tidigt for att ta hand om mig nar Marta hade ett arende. Han ar precis lika fantastisk och engagerad i manniskorna i Milimatatu och Manyatta Ginda som Marta ar! Alla alskar dem bada tva. Han hamtade mig pa kontoret och vi gick, antligen nagon som gar med traskvanlig hastighet, till Komboni. Dar hamtade vi gruppen och en svart plastdunk med nagon vatska i. Vatskan var till for att doda jiggers, tror det stavas sa. Jiggers ar en vit insekt som satter sig i huden pa folk har nar de inte tvattar, framfor allt fotter och ben, tillrackligt. Iya berattade att han nagra veckor tidigare hade varit pa home visit hos en mor vars ena barns fotter var helt sondriga. Han hade gatt tillbaka dit flera ganger och sagt at henne hur viktigt det var att fa bort dem men hon lyssnade inte. Darfor gick vi dit, via stenroset och plockade upp nagra smasyskon, med hela Chraitygruppen igar. Vi hittade inga handskar och darfor fick mamman ta bort dem istallet for nagon i gruppen. Det stackars barnet grat redan nar de hallde pa vatskan pa fotterna for att sedan skrika helt hysteriskt nar mamman plockade loss sakerhetsnalen, som holl hennes kjol uppe, och borja plocka loss insekterna. Jag, och flera flickor med mig, kunde inte titta. Blodet sprutade och insekterna var stora som skjortknappar. Flickorna mumlade nagot o matt mamman var "bad" mot barnet och Iya hojde rosten flera ganger och sade at mamman att ta det forsiktigt. Mamman sade att det minsann inte var forsta gangen hon removed jiggers och fortsatte lika vardslost. Efterat sade hon at oss att inte komma tillbaka, Iya viskade till mig att det skulle vi visst se till att gora da upprepade besok ofta var det enda som fick dem att skarpa sig. Vi gick vidare till det aldre paret med mannen som inte kan ga, stadade deras hus och sjong. Aven Iya envisades med att folja mig hela vagen tillbaka till kontoret.   

Pa kvallen knackade det som vanligt pa dorren, nattvakten hade kommit for att onska en god natts somn. Trodde jag. I gar var det Johns tur att vakta mig. Han fragade om han kunde komma in och prata lite. Visst. Forst fragade han om hur vi svenskar ser pa aktenskap och giftermal. Han berattade allt om hur hans community, buranas, ser pa det och hur det dar med bride prize och faderns godkannande inte ar lika viktigt langre men fortfarande forekommer. Vi pratade om homoaktenskap och pensionsparande. Skilsmassor och arstider. Allt. Jag var inte helt forvanad nar han ville att jag skulle presenteras for hans son som var en "very smart guy, veeeery very very smart". Fick snacka mig ur det och pa nagot vis lyckades jag, da tog samtalet en vandning. John berattade att 1993 startade han ett orphanage som han fortfarande driver. Marsabit Children Home heter det och ar en cbo, tror jag. Han berattade hur han borjade med att plocka upp nagra fa barn fran gatan som han tog hem och tvattade rena och gav mat och att det nu var runt 20 barn pa hemmet. Dar var allt fran fyraaringar till en som nu studerar pa nagit universitet I Arizona. Som vakt pa FHI jobbar han for att kunna forsorja sin familj da alla pa hemmet jobbar ideellt eller for en valdigt liten peng. Han berattade aven att han ar 2005 belonats med guldmedalj av Kenyas president for sin insats i samhallet. Han fortsatte att beratta hur the government har erbjudit honom mark dar han kan fa bygga ett storre barnhem och efter det kom chocken. John sade att han hade tankt mycket sedan jag kom hit och kommit fram till att han ville att jag skulle bli manager pa hans barnhem. Pa allvar! Han sade att jag inte behovde bli det forst efter universitetsstudier, da han tycker de ar for viktiga. Hur svarar man pa det? Jag var forstas valdigt rord aver at than ville att jag skulle hjalpa till att driva hemmet men gjorde mitt basta for att forklara  att jag har ett liv hemma i Sverige ocksa. Ska i vilket fall som helst fa halsa pa pa barnhemmet i nasta vecka. 
Nu maste jag springa til MOI Girls. Hejsan      


Pojkar prioiterade

Hade tva till datalektioner utan strom i mandags, borjar bli van nu.  Ar numera valdigt bra kompis med svarta tavlan dar jag gor mitt basta for att forklara hur till exempel word ser ut. Efterat traffade jag, tillsammans med en man pa kontoret, gruppen med nomadflickor som Erikshjalpen sponsrar. Pa vagen dit berattade jag for honom vad jag hade tankt beratta for dem och nar vi kom dit rabblade han allting som om det vore hans ord. Jag avbrot honom for att i alla fall presentera mig sjalv som Cecilia och svensk. Han, glad i sin egen rost och sig sjalv, tog precis sa stor plats som en man i en grupp om tjugo flickor har forvantas ta och fortsatte.  Jag avbrot igen och sa holl det pa. Kommer overens med alla har, inklusive herrn som inte forstar hur irriterad jag ar pa honom, men tal honom inte for det. Det gar inte en dag utan att han sager nagot i stil med "don't you feel that you have a big hole that is longing for the love of God in your heart?". Han vet att jag inte tror pa gud och ser det som sitt mission att fralsa mig. Nar han bad mig beratta vad jag tror pa, kallade han det moral och sade att jag skulle komma tillbaka till honom nar jag verkligen hade ett svar pa vad jag tror pa. Vad hande med religionsfriheten? Fick senare pa kvallen veta att det var nagra av de aldsta flickorna pa skolan som hade stangt av huvudstrommen, och att de hade daligt samvete for att ha stort mina lektioner, for att slippa kvallslektionerna som inte gar att leda utan lyse. Listigt. Jag gillar dem.

Tisdagarna ar varst och bast har. Det ar da jag jobbar med Marta i Milimatatu. Home visits igar igen. Den har gangen gick vi over gransen fran omradet Milimatatu till Manyatta Ginda. Marta behovde traffa en mor till ett av de sponsrade barnen pa Komboni primary school. Pa vagen dit berattaade hon att den kvinnan hade tagit sin dotter ur skolan for lite mer an ett halvar sedan. I sex manader fick Marta ga dit regelbundet och overtala mamman om att hon maste lata hennes dotter ga tillbaka till skolan. Anledningen till att hon inte fick ga till skolan var for att pappan i familjen var sa gammal att hann inte kunde hjalpa till att forsorja dem och mamman inte klarade att forsorja alla sjalv. Da hade hon nekat sin aldre dotter att fortsatta skolan (secondary) och tog aven sin yngre dotter ur primary for att det skulle bli rattvist. En dag kom kvinnan till Marta och berattade att den aldre systern hotade att ta sitt liv om hon inte fick fortsatta sin skolgang, hon sade om och om igen att hon inte hade nagot att leva for. Hon hade tom inforskaffat nagot gift mamman hade hittat. Marta tog genast mamman och de tva systrarna till Manyatta Ginda Child and Family Programme dar hon ordnade sa att FHI nu sponsrar bada flickornas skolgang. Mamman sade att hon inte kunde fa finare besok, bade Marta och en mzungu. Nar vi gick darifran fragade jag Marta vad som hande med brodern i familjen under den har tiden berattade hon att han gick i skolan hela tiden. Pojkar prioriteras fortfarande har, inte lika mycket nu som forr, men anda. Vi gick aven och halsade pa en sponsrad pojke som var hemma fran skolan da han hade problem med ogonen. Han presenterade mig for hans foraldrar och systrar som bada hade gatt primary school men bara en hade gatt secondary. Jag ifragasatte varfor bara den ena systern fatt studera vidare, de forsvarade sig med att de pengarna financierade broderns skolgang. Irriterande. Anledningen till att jag ifragasatter ar for att Marta bett mig gora det. Hon sager att om det ar nagon som kan paverka foraldrarna sa ar det jag. "They know that the girls and the boys are equal Cecilia, I tell them all the time. You have to remind them of that also". I ett annat hus traffade foraldrarna till fem barn som alla gick i skolan, en pojke studerade nu pa universitetet. Pappan satt och "laste" i en upp- och nedvand bibel och forsokte se bildad ut. Mamman bad mig komma tillbaka i ala fall en gang till innan jag akte hem. Det lovade jag att gora.
Nar vi kom tillbaka till Komboni var det dags for lunch, head mistress Alberta kom aven igar smygandes med en pase salt och berattade att jag fatt en vilja igenom. Att skolans pojk- och flickfotbollslag skulle traffas som en after class och jag skulle vara deras ledare. Har leker inte pojkar och flickar ihop nagonsin pa skoltid. I borjan passade pojkarna inom lagen bara varandra men flickorna tog ganska snabbt for sig och snart hade de glomt att de spelade i blandade lag. Resten av skolan stod som publik och ibland traffades de av bollen eller nagon toffla pa vift.
Forsov mig i morse. Har granntuppen att tacka att jag hann till kontoret i tid. Tack forbannade javla tupp.
Tack ocksa alla for fina gratulationer idag! Nar jag kommer hem far jag ga pa systemet.

  


Pa tur med Violet

Franskalektionen i fredags kom att bli Afrika-anpassad minst sagt. De ville lara sig hur man sade vehicle och water. Hur man sade give me water och where do I find water. Jag forsokte lara dem att saga sil vous plait men ingen nappade pa den, enligt dem, sa overdrivna artigheten. Alla fnittrade fram sina franska halsningsfraser och nagra av de hogsta cheferna drog markliga slutsatser kring sprak som fick mig att le, inombords. En av dem forklarade for gruppen att ordet weekend kommer fran franska och att engelskan lanat de flesta ord fran bade franska och tyska. Jag forsokte forkara att det kanske var tvartom men personen i fraga var sa overtygad att jag inte hade en chans och lamnade amnet.
Borjar stora mig ordentligt pa den lokala djurpopulationen.  Marsabitgetterna ar kaxiga. De vagrar flytta pa sig nar man kommer gaende och forst nar man laddar for att ga runt dem ar det lage for en liten flytt i min riktning. Nar jag vander mig om for att ga om pa andra sidan ar getterna inte sena med att flytta sig at det hallet. Detta hander minst tre ganger om dagen. Undrar om de javlas sa med alla eller bara med mig, for at jag ar mzungu? Granntuppen planerar jag att gora nagot otackt emot inom en snar framtid, da den avloser the michrophone dude varje morgon runt 5.15. I morse hittade jag en kompis i vasken, en odla. Kackerlackorna i uthuset ar varst.
Lordagen kom att bli lika seg som den forra. Pa sondagen ringde Violet vid fyratiden och fragade om hon kunde ta med mig ut pa en tur med en av kontorets vehicles. Please do, sade jag. Det skulle jag inte ha sagt. I Marsabit, vet inte hur det ar i ovriga Afrika, behover man inte korkort for att kora bil. Det basta hade antagligen varit om jag hade satt mig vid ratten, da jag ar en betydligt battre bilforare an Violet. Hon var nara att kora ner ett uthus nar hon skulle starta i uppforsbacke. Jag sag faran komma och hade redan klivit ur bilen for att “se sa att hon inte backade in i nagot”, dar fanns inget att backa in i. Hon var aven farligt nara att kora pa nagra kvinnor som gick langs med vagen, de fick ta skydd bakom en tunna. Far, du behover aldrig mer ovningskora med mig!
Nu ska jag snart ga till MOI Girls for dataklasserna men ocksa for att boka in ett mote med Esther om stodgruppen for de som vagrar kvinnlig konsstympning. Det kommer nog reta nagra av hennes manliga kollegor, som skamtade om hur manlig du ar efter att ha haft sex med en konstympad kvinna forsta gangen for att provocera henne och mig i lararrummet i fredags. Violet blev overlycklig nar jag berattade om Esthers engagemang!


Mwalimu Cecilia

FHI Marsabit alskar excel. FHI Marsabit beharskar inte excel. Cecilia far komma till undsattning. Fy fan, fyra timmar tog det att reda ut en lista de hade lyckats forstora fullstandigt. Det kandes som om jag skelade nar jag var fardig. Efter min insats i onsdags har jag numera schemalagd tid till att reda ut exceltabbar, de kallar det office work, varje onsdag innan lunch. Sadar kul men jag inser att min hjalp behovs. Efter excelstadandet var det dags att traffa musikgruppen pa Epatha. For att vara en skola som uttalar sig for att vara inriktad pa musik ar instrumentutbudet fattigt, fem synthar och en gitarr. Gruppen bestod av kanske tio elever, som alla var i alla fall 10 ar aldre an vad jag ar, som alla sag mig som deras nye mwalimu(larare) i musikteori. Mitt hatamne. Gott. Jag borjade prata lite om olika klaver men lyckades glida i fran musikteorin da jag hade min fiol med mig. Alla fick testa, jag holl god min. Vi sjong och jag larde dem att sjunga i kanon. I ett svagt ogonblick lovade undertecknad dem aven att fortsatta undervisa i musikteori, dar deras forra larare slutade, nasta vecka. Bit i det sura applet kompis.
Torsdagmorgonen agnade jag at nagot jag inte hade trott nar jag lamnade Albihns, namligen arkivering. Efter lunch kom Marta och hamtade mig och vi gick till skolan i Milimatatu. Det slutar visst pa u. Dar fick jag vara med i en av hennes after classes, the charity club. 10-15 flickor och en pojke gar varje torsdag till de aldre i omradet, tva besok varje gang. Dar stadar de deras hus (vi pratar till exempel att plocka upp avforing da flera av dem inte kan ga och bara hasar sig fram nara bostaden), plockar loss pa deras barnbarn, flatar deras har, sjunger sanger pa deras mothertongue och ber. Utan att nagonsin tveka infor nagot. Heja dem! Pa vagen mellan bostaderna anslot sig flera smasyskon till barnen och snart var vi i alla fall tjugo stycken, alla tavlandes om vilka tva som skulle fa halla mig i handerna. Det var inte lage att starta nagot slags kosystem. Efter det andra besoket gick alla hem till sig och Marta och jag gick tillbaka till byn. Inte utan forhinder denna gang. Forst fick vi vanta pa att nagon skulle komma pa pikipkiki med nyckeln till the staff office, dar vara vaskor lag. Efter att ha gatt en stund mottes vi av ett gang kameler som hade blockerat vagen. Marta hotte vant med sin handvaska men utan resultat. En stund senare kom en man och jagade bort dem. Vi hjalpte honom att fylla pa hans simkort och gick vidare. Da Milimatatu ar ett omrade med manga settled nomadics glommer man fort att manga av dem fortfarande flyttar runt med sina djur. Marta foljde mig hela vagen tillbaka till kontoret. Hon vagrar lata mig ga sjalv fran dar jag hittar, hon tror inte pa att jag kan vagen. Det ar enkelt, det ar bara att folja skriket fran mosken.
Pa tal om mosken. I morse nar jag gick till MOI Girls for att att ha dataklasserna hittade jag, ska inte saga att det var till min forvaning, en till moske. Jag hade stamt traff med lararinnan Esther klockan nio. Hon kom kvart over, glommer the African time hela tiden. Vi gick igenom mina lektionsanteckningar och 9.30 kom forsta klassen springandes(!) mot klassrummet, en get lyckades ocksa smita in men den lyckades jag jaga ut. Jag lar mig(apor i lektionsalarna ar tydligen ocksa ett storningsmoment pa skolan).  Larde klassen till exempel vad de olika delarna heter och hur man skrallar. Efter lektionen satte sig Esther ner med allvar i blicken. Jag trodde att hon skule klaga pa mitt undervisande men icke, hon ville om kvinnlig konsstympning. Hon berattade historier flickorna pa skolan berattat for henne om the cut, hur de blir valdtagna just for att de ar omskurna, hur flickor fatt skickas till hospitali for att de har haft sadana besvar och hon berattade aven att flera pa skolan redan var modrar. Jag kunde inte halla tillbaka tararna. Esther sade att hon hade tagit upp detta med mig for att hon vill starta en after class for de flickor som vagrar, som sedan skulle ut och prata med flickor pa the primary schools. Hon bad mig prata med de pa FHI och onskade att jag ville vara med och starta gruppen med henne och nagra foraldrar hon redan talat med som vagrar omskara sina dottrar. Larararna pa skolan vill inte joina henne. Som hon sade "ask the men here at the school, or even at the FHIoffice, if they want to marry a girl who has not gone through the cut". Klockan blev 11.20 och Esther skulle ha en form 4, de aldsta. Jag fick vara med som askadare och horde ingenting av vad hon sade om shares och inputs. Ska defintinvt ta upp detta med Violet pa mandag. Efter hennes lektion hade jag den andra form 1, lektionen sag ungefar likadan ut som den forsta. Esther foljde mig en bit pa vagen tillbaka och jag gick for att laga lunch. Medan jag satt och at kom Yegon(manager for waterdelen pa kontoret) in och berattade att guest houset skulle fa en gast i kvall. Jag plockade undan min tandborste fran diskbanken.
Nu ska jag lara kontoret har hur man sager hej och hejda pa franska. Office French lesson star pa schemat.

Au revoir mes amis!


Homevisits i Milimatato

Gardagen kom att bli den jobbigaste hittills. Marta, en faltassistent pa CDP, kom och hamtade mig efter morgonbonen och vi gick till Komboni Primary School. Jag har numera gett upp hoppet om att fa slippa delta i morgonbonen och kan snart allt om kapitlet Hebrews. Idag diskuterades skillnaden mellan spirit och soul, det enda de kom fram till var att endast manniskor kan ha en soul. Jag holl inte med men holl tyst. Komboni ligger i Milimatato ungefar 3km fran byn Marsabit, aven kallad The Marquet. Vet inte om det berodde pa Martas snava kjol eller att hon, jag har inte fragat men ar ganska saker, ar gravid men fort gick vi i alla fall inte. Det tog mer an en halvtimme. Val pa skolan installerade vi oss i hennes, numera vart, kontor som ar en liten skrubb med tva skrivbord. Det ar trangt och man far klattra over det forsta skrivbordet for att ens komma in. Vi hamtade Martas notebook och sen gick vi ut pa homevisists. Homevisists gors framfor allt hosforaldrar med sponsrade barn av CDP (Child Developement Programme) men under ett ar ska alla barn pa skolan ha fatt minst ett besok av Marta. Igar  besokte vi familjer med sponsrade barn, alltsa de allra fattigaste. 
Milimatato betyder mellan fyra berg och det var forst igar jag fortsod varfor. Visst, jag hade sett de fyra bergen omkring hela tiden men hade definitivt inte klattrat upp for dem. De allra fattigaste bor namligen i bergen, da de markerna inte duger at nagonting och inte heller kostar mycket. Forsta visiten motte vi en pappa i 50arsaldern. Han berattade om hans fru som koper upp alla pengar, de hon kanner pa att hacka sten, pa alokohol. De bodde fem personer i en liten nomadhydda och pappan fick numera skota allt sjalv. Vi satt och pratade med honom kanske en kvart och sen klattrade vi vidare till nasta hus, for nu var det ett hus. I huset, som var mindre an ett normalstort garage, traffade vi en kvinna i min alder som bodde med hennes man och tva barn. Ett av dem stort nog att ga i skolan det andra ammade hon nar vi kom. Hon berattade om hur de far snala med vattnet och hur hon anvander skoljvattnet fran tvatten, sand och kodynga till att blanda en gegga som hon sen lade pa golvet for att slippa all dust. Att dar var koskit i narheten hade hon varken behovt berattde for varken Marta eller mig. Vi klattrade vidare och nu var det inte utan problem. Backen var valdigt brant och jorden var snustorr. Fotterna gled ur tofflorna hela tiden och stod man pa ett stalle i mer an fem sekunder borjade man glida nerat. Vi entrade det tredje huset pa alla fyra. Vi mottes av en kvinna som var orolig for sin granne. Hennes granne, i min alder, hade just separerat fran sin man och flyttat hem till sina foraldrar igen. Hon var sangliggandes och efter att vi pratat med henne en stund berattade hon att hon hade fatt en infektion i sitt ena brost nar hon fodde barn for tva veckor sedan. Hon lyfte pa trojan och bade Marta och jag blev helt stumma, det gick inte att se hennes hud for alla infekterade sarskorpor. Vi fragade henne om hon varit pa sjukhuset med det och grannkvinnan berattde att hon inte fick det for hennes foraldrar. Hennes mamma hade hort nagonstans ifran att de injektioner man far pa sjukhus bara fungerar ett kort tag sedan kommer de tillbaka. Marta, grannkvinnan och jag satt dar i minst en halvtimme och overtygade henne om att hon maste besoka hospitali. Marta gav henne tom pengar och hon lovade att besoka sjukhuset nasta morgon. Vi gick, krop,  vidare. I nasta hus bodde Josephine. Det ar hon som lagar mat at barnen pa Komboni, inte nu nar inget vatten finns att koka i. Josephine bor ensam i en hydda med fem av sina barn, de som ar stora nog att ga i skolan. Resten av barnen bor hos hennes mamma nu under torkan for hon har inte tid att ta hand om dem under skoltid, hon maste ga och hamta vatten. Marta sade att hon hade sett Josephine pa marknaden kvallen innan och Josephine berattde att hon da var pa vag att hamta vatten och kom hem klockan ett pa natten. Josephine lovade mig att fa komma tillbaka till henne, jag ska fa skriva en artikel om henne for Erikshjalpen. Med en klump i halsen gled vi ner for backen och tillbaka till skolan. Marta tvingade mig att dricka mjolk, fran nagot djur som inte var en ko. ''It is good for you Cecilia'' sa hon och sen gick vi ut pa falten for fler homevisits. Dar var det inte riktigt lika fattigt men nog stoote vi pa livsoden dar ocksa. Bland annat en flicka i 10arsaldern som nu tar han om sina smasyskon och hushallsysslor  helt sjalv medan hennes far jobbar i stenroset. Hennes mamma har lamnat dem och pappan verkar inte vara en riktig hejare da detta var hans andra fru som lamnade honom. Manga gamla kvinnor grat nar de fick ta mig i handen, de har aldrig sett en mzungu forrut. Nar vi kom tillbaka till skolan hade de flesta barn gatt hem for att ata lunch, de som fastar satt i skugga och bad. Personalen fick mat lagad av Josephine. Smaklost ris med lite gront i. Head mistress Alberta smog runt med en pase salt.
Efter lunch fick jag hjalpa Alberta att dela ut skolbocker till barnen. 5ruled, 5squared och en penna. Nagon klass hade fatt for fa och plotsligt kom en av de manliga lararna in och skallde pa Alberta om hur fel hon hade raknat, hon skrattade mest at honom och gav honom de bocker som saknades. Jag hade ocksa svart att halla tillbaka  och nar han hade gatt borjade vi bada tva gapskratta. Marta och jag gick tillbaka till FHI och alla barn pa vagen kallade mig sister. Det hade Marta valdigt roligt at. Jag kan inte klandra dem da jag gar har i min langa kjol, mitt roda har, mina mzungu-tofflor och min likbleka hud. Solen har gor bannemej att man ser annu blekare ut, intalar jag mig sjalv  i alla fall.
Violet hade anlant nar vi kom tillbaka, det ar hon som ar CDP manager och ska ta hand om mig. Vi kommer redan valdigt bra overens. Hon har bott har i Marsabit i tre ar, i ett litet hus ensam som hon redan bjudit hem mig till i helgen. I dag har jag inte sa mycket pa schemat. I eftremiddag ska jag traffa musikgruppen pa Epatha, bibelskolan. Nu behover Satim sin dator sa jag maste avsluta.
Hejsan sa lange!

Halleluja it's sunday!

Tack snalla ni for alla hejarop, om ni visste vad gott de gor!
Helgen var intressant helt klart. Tristessen los definitivt inte med sin franvaro pa lordagen. Jag kanner inte allt for manga har annu och byn gar man runt pa fem minuter sa jag satt mest och laste i solen, vilket jag kan nu nar min vaska ar har med flera bocker. Inte sa dumt. Duschade gjorde jag ocksa, for forsta gangen hittills. Sondagen daremot.
Herregud, som ar den perfekta beskrivningen, sondagen. Pa sondagar gar man till kyrkan, vilken det an nu ma vara, eller mosken. Vad jag inte visste ar att man har kopplar alla gudstjanster till hogtalarsystemet, pa sa vis kan alla, dvs jag, ta del av just alla gudstjanster. Samtidigt. Jag lovade mig sjalv att aldrig mer klaga pa ''that microphone dude'', citat nagon av amerikanerna, han ar ju bara en. Tillaggas skall att alla gudstjanster har en tolk, som ocksa de nar ut i hogtalarna. Tolkarna (sager man sa i plural?) oversatter aven sangerna och ar berikade med sangroster av olika kvalite. De flesta sjunger for javla falskt men skams inte for den sakens skull. Jag fick lyssna till de olika gudstjansterna fran tio pa morgonen till sex pa eftermiddagen, de avloste liksom varandra. Sen drog that microphone dude i gang igen vid attatiden, som vanligt. Den forsta timmen skrattade jag hejdlost, de ovriga holl pa att kvava mig. Dessvarre ar det sondag varje vecka, ska se till att ha laddat i-poden till nasta. 
Idag har jag besokt den flickskolan jag ska ha dataklasserna i och aven bibelskolan dar jag ska ta hand om musikgruppen. Bada var bara korta visiter dar jag fick med mig bocker de vill att jag ska folja. Nu ska jag ga och laga lunch.
Kram och puss pa er alla!


Vilse i oken

Det visade sig att amerikanerna inte alls var fran AIM, bara piloten, de var fran Blood:Water Misson. De akte hem for en stund sen. Blood:Water Mission startades av en tjej som heter Jena nar hon var 22ar, som ocksa ar med, och har nu funnits i fyra ar. Foretagsam manniska helt klart. Det visade sig ocksa att jag hade turen att fa folja med dem ut i the lowlands, dvs oken OKEN. Igar morse gav vi oss av i tre bilar, varav en var hade reservdack och sa. Jag hamnade i en bil med Clara, som jobbar med HIV/AIDS har i Marsabit och Barrack, fran bwm som ar ett lysande exempel pa hur grabbig man kan bli efter att ha gatt boarding school i USA. Killen ar nagot pa trettio ar med grova aldersnoja, ser ut som en action-docka och drar de trakigaste skamten. Da alla bilar inte kan aka efter varandra pga av sanden var vi ibland tvungna att stanna och vanta in varandra. Forsta stoppet blev precis utanfor slakteriet, dar drog Barrack en fem minuter langt skamt om hur han ocksa skulle streta emot, precis som djuren, om nagon ville doda honom. Vem fan skulle inte det? Efter nagra timmars bilfard, pa allt annat an korvanliga vagar, var han ganska rolig. Ganska.
Vi besokte tre olika skolor for nomadflickor och -pojkar, framfor allt for att se pa vattentankar och toaletter som bwm har bidragit med. Ingenting fungerar pga torkan, alla vantar pa regnet i oktober. De gar i dagar bara for att hamta vatten. For att en nomadfamilj ska fungera behover de allra minst 40getter, 6kor och en asna. Det ar helt sjukt vad de far kampa for att overleva. Vi akte pa vagarna mellan skolorna i timmar och plotsligt, mitt i ingenstans, kunde man se en pojke pa kanske tolv ar ha hand om 30-40kameler, alla med vattendunkar pa ryggarna, som han skulle leda tillbaka fran vattenkallan till sin by.
Varje besok sag ut ungefar detsamma, det borjade med att alla skulle presentera sig i the headteachers office, dvs skjul. "My name is Cecilia and I am an intern at FHI Marsabit" och svaret "Hi Cecilia". Jag skojar inte. Sen var det briefing, jag satt mest och bara lyssnade, och sen gick man ut i klasserna och sjong och presenterade sig. Igen.
Efter at ha besokt de tre skolorna akte en bil tillbaka till Marsabit, vi andra akte till Turbi som ligger nara gransen till Etiopien. 2,5 timmar till pa bumby roads, nu utan Clara men med chefen for vattenprojekten pa FHI MBT i bilen. Kartan vi foljde sag ut som en san dar karta man kan plocka gratis pa turistshopar och holl pa att falla isar. Vi akte vilse. Gott. Efter nagon halvtimme hittade vi en vag igen och kom fram till Turbi en timme for sent. Dar fick vi veta att det hade varit war, de kallade det sa, dagen innan mellan tva stammar sa vi fick aka direkt till hotellet. Hotellet var en cementhistoria dar vi delade rum tre och tre. Cementen dara som ni kanske vet till sig varme hela dagen och trots att vi sov med oppen dorr holl vi pa att smalta bort. Action-Barrack sov pa taket till en av bilarna, "under all of those awesome stars" .
I morse trodde jag att jag skulle slippa vackas men icke. Det ar fasta nu sa Turbi hade arrangerat det sa bra att en grupp manniskor gick runt i hela byn med skramliga saker for att vacka alla(!) sa att de hann ata innan solen gick upp. Sen gick vi till byns skola som nu borjar komma pa fotter igen. Ar 2005 dodades en morgon 22 elever och 42 foraldrar till elever av en annan stam och antligen fungerade ett nybyggt hus som boarding school for alla orphans. Det var fruktansvart jobbigt att se.
Vi akte The Great Northern Road hem. Den ar inte great men stracker sig fran Kairo till Johannesberg, och gar igenom Marsabit. Den enda biten som inte ar fixad alls ar strackan mellan Isiolo och Mowali, just dar vi akte. Precis nar vi skulle lamna Turbi kom nagra kvinnor springande mot oss. Deras gamla mor var sjuk och behovde komma till sjukhuset, i Marsabit, hon fick sitta bredvid mig. I varje skutt kved hon, vilket var hela tiden. Tamaso, han som korde, berattade att man maste halla en hastighet mellan 80 -100km/h. Over 80 for att det inte ska skumpa for mycket och under 100 for att det inte ska bli for farligt. Vi fick stanna en gang for att byta dack. Da kom tva flickor springandes mot bilen, de klappade min hand i en kvart, hade aldrig sett varken en vit eller ren hand forrut. Action-Barrack sov, tack och lov, hela vagen hem.

Mitt telefonnummer har ar +254710806360.

Kram


Hello Africa

Har ar jag nu, i Afrika. Flygresan till Nairobi spenderade jag med ryggen i 45graders vinkel, da mannen bredvid mig hade bestamt sig for att han hade ett och ett halvt sate. Val i Nairobi visade det sig att min vaska inte kommit med pa planet, tack KLM, men fick i morse ett samtal fran kontoret i Nairobi som berattde att vaskan ar hos dem nu. En man vid namn Kennedy hamtade mig pa flygplatsen, stannade pa vagen och kopte mig bananer och simkort for att sedan lamna mig pa Gracehouse Resort. Det var ungefar lika religiost som det later. Dar var bibelcitat pa varenda vagg och bibeln lag strategiskt placerad pa huvudkudden. Hann tyvarr inte se sa mycket av Nairobi, gick till ett mall och kopte vatten. Jag vara bara dar i en dag och reste tidigt morgonen darpa, alltsa igar.
Igar morse fick jag aka till en annan flygplats for att resa med ett litet flygplan till Marsabit. Vi var tio personer pa planet som tog en timme och 40minuter, ingen trip for nagon med daligt hjarta. Josses, vad det skakade. Pa flygplatsen stod nygifta par som skulle pa safari pa sina smekmander, i kladda kortkort och fiskehattar, missionarer, alla med klader i samma ljusbla farg, och jag. Tydligen gar planet till Marsabit pa tisdagar och fredagar sa jag hoppas pa att fa min vaska pa fredag.
Trodde inte mina ogon nar jag landade. Har ar sa torrt. Marsabit har just nu bland den varsta torkan nagonsin. Lider numera av nagon slags rokhosta och har rod sand exakt overallt(!). Pa landningsbanan, som var en rakstracka mitt i oken, stod Diid och vantade pa mig. Tydligen var det fint folk som skulle med samma plan tillbaka, de var dar for att reda ut brak mellan tva stammar som hade stulit boskap fran varandra. Diid var alldeles till sig av finbesoket. Han jobbar pa Food for the hungry och ska ta hand om mig fram till Violet anlander i nasta vecka. Vi akte till byn, om man ens kan kalla det en by, Marsabit. Tank er en stor gropig grusplan, dar man satt upp en massa sma kojor gjorda av jag vet inte vad, alla saljer de olika ting. Overallt ar manniskor, getter och kycklingar. Lagg sedan till en moske och tre kyrkor mitt i och du har Marsabit.
Jag bor i FHs guest house. Har ett rum med tva sangar och en garderob, delar kok och toalett(las: statoa med lojligt litet hal) med andra besokare. Mestadels kommer jag bo dar sjalv men pratar mycket med Ann, som tar hand om guest houset, hon ar helt fantastisk. Det var hon som tog med mig och handlade mat igar, hade aldrig klarat mig utan hennes hjalp. Hon satte dit ex antal forsaljare som trodde att de skulle kunna lura pa mig maten dyrare. Ar man mzungu, viting, sa ar man. Sag, det lilla man lyckas urskilja pa den skakiga skarmen, lite pa tv, fick besok av dagvakten Alexander tva ganger som preseterade de tva nattvakterna och gick sedan och lade mig.
05.00 sharp vacktes jag av ett oronbedovande skri, som kom fran mosken. Mannen skrek(!) ut det han tror pa, sjong lite och skrek lite till i ungefar en halvtimme. Sen var det tyst. 06.30 var det dags igen. Javlar vilka hogtalare de maste ha, de maste ha en rackvidd pa en massa kilometer. Tack mor for oronproppar!
Dagen borjade med morgonbon i en timme. Det borjade med sang, dar alla tar den stamma de kanner for, och det later verkligen hur bra som helst. Efter det fick jag lasa ur bibeln, da jag ar ny. Haller tyst om vad jag tror och inte tror pa. Sen var det mote om mitt schema. Det som hade schemalagts redan var morgonbonen varje morgon och franskalektion for personalen varje fredag klockan fyra. Plotsligt avbrots motet, det var dags for the. Inte var det the jag drack, jag madde illa i en timme efterat.
Efter "theet" fick jag aka med Diid, en av hans kollegor, en av lararna pa FH och Marta, som jobbar ute pa faltet. Vi akte till en skola mitt ute i ingenstans, dar jag ska jobba varje tisdag tillsammans med Marta, med 416 elever som just kommit tillbaka efter deras lov. Dessvarre berattade de for mig att det kommer forsvinna manga elever nu nar det ar sadan vattenbrist, dels for att de maste folja med sina foraldrar och hamta vatten uppe i bergen, men ocksa for att manga barn gar i den skolan for att kunna fa mat for dagen. Dar serveras namligen ett mal om dagen, men inte nu da de inte har vatten sa det racker ens for matlagning. Skolan ligger i omradet Turkana som raknas som det fattigaste i Marsabit. Barnen sjong for mig och gjorde nagon coca cola-reklamsimitation som var valdigt charmig. Forstar dock inte hur de kan den da ingen dar ute har varken tv eller el. Vi akte vidare till ett stenros dar de flesta bland barnens foraldrar jobbar fran tidigt pa morgonen till sent pa kvallen, da de inte kan leva pa sitt boskap under torkan. Dar var ocksa manga barn som inte kan ga i skolan, de maste se efter djuren nar deras foraldrar jobbar. En gammal gammal man som nop mig i armen, jag forstod aldrig varfor. Nasta stopp var en annan skola, en bibelskola med inriktning musik, dar jag ska fa vara med pa musikundervingen. Det ska jag sa fort de har fatt tag i en ny musikforestandare, den fd har akt hem till Korea nar torkan blev for pataglig. Sista stoppet var pa en flickskola, dar blev jag direkt inskriven i schemat som datalarare. Ska lara flickorna hur man slar pa och av en dator, hur man anvander word, hur man printar och vad internet ar, fa bort deras radsla for datorer, en gang i veckan. Nar klockan narmade sig ett var det dags for mina medpassagerare att aka hem till sig for att ata lunch. Jag fick folja med tillbaka till FH och at med nagra amerikanska besokare som hade anlant nar jag var borta. Tror de arbetar for AIM, tyckte de sade nagot om det i deras bordsbon.
Har inte riktigt koll pa vad mitt kenyanskanummer ar annu, har smsat nagra fran det men har inte en susning om vad det ar. Har inte tillgang till datorer som idag, lanar Violets nar hon ar borta, och kommer darfor kanske inte kunna skriva sa langt nasta gang. Nu ska jag ga och forsoka fa tag pa nagon som vet nagot om min vaska.
Ta hand om varandra!

RSS 2.0