Homevisits i Milimatato

Gardagen kom att bli den jobbigaste hittills. Marta, en faltassistent pa CDP, kom och hamtade mig efter morgonbonen och vi gick till Komboni Primary School. Jag har numera gett upp hoppet om att fa slippa delta i morgonbonen och kan snart allt om kapitlet Hebrews. Idag diskuterades skillnaden mellan spirit och soul, det enda de kom fram till var att endast manniskor kan ha en soul. Jag holl inte med men holl tyst. Komboni ligger i Milimatato ungefar 3km fran byn Marsabit, aven kallad The Marquet. Vet inte om det berodde pa Martas snava kjol eller att hon, jag har inte fragat men ar ganska saker, ar gravid men fort gick vi i alla fall inte. Det tog mer an en halvtimme. Val pa skolan installerade vi oss i hennes, numera vart, kontor som ar en liten skrubb med tva skrivbord. Det ar trangt och man far klattra over det forsta skrivbordet for att ens komma in. Vi hamtade Martas notebook och sen gick vi ut pa homevisists. Homevisists gors framfor allt hosforaldrar med sponsrade barn av CDP (Child Developement Programme) men under ett ar ska alla barn pa skolan ha fatt minst ett besok av Marta. Igar  besokte vi familjer med sponsrade barn, alltsa de allra fattigaste. 
Milimatato betyder mellan fyra berg och det var forst igar jag fortsod varfor. Visst, jag hade sett de fyra bergen omkring hela tiden men hade definitivt inte klattrat upp for dem. De allra fattigaste bor namligen i bergen, da de markerna inte duger at nagonting och inte heller kostar mycket. Forsta visiten motte vi en pappa i 50arsaldern. Han berattade om hans fru som koper upp alla pengar, de hon kanner pa att hacka sten, pa alokohol. De bodde fem personer i en liten nomadhydda och pappan fick numera skota allt sjalv. Vi satt och pratade med honom kanske en kvart och sen klattrade vi vidare till nasta hus, for nu var det ett hus. I huset, som var mindre an ett normalstort garage, traffade vi en kvinna i min alder som bodde med hennes man och tva barn. Ett av dem stort nog att ga i skolan det andra ammade hon nar vi kom. Hon berattade om hur de far snala med vattnet och hur hon anvander skoljvattnet fran tvatten, sand och kodynga till att blanda en gegga som hon sen lade pa golvet for att slippa all dust. Att dar var koskit i narheten hade hon varken behovt berattde for varken Marta eller mig. Vi klattrade vidare och nu var det inte utan problem. Backen var valdigt brant och jorden var snustorr. Fotterna gled ur tofflorna hela tiden och stod man pa ett stalle i mer an fem sekunder borjade man glida nerat. Vi entrade det tredje huset pa alla fyra. Vi mottes av en kvinna som var orolig for sin granne. Hennes granne, i min alder, hade just separerat fran sin man och flyttat hem till sina foraldrar igen. Hon var sangliggandes och efter att vi pratat med henne en stund berattade hon att hon hade fatt en infektion i sitt ena brost nar hon fodde barn for tva veckor sedan. Hon lyfte pa trojan och bade Marta och jag blev helt stumma, det gick inte att se hennes hud for alla infekterade sarskorpor. Vi fragade henne om hon varit pa sjukhuset med det och grannkvinnan berattde att hon inte fick det for hennes foraldrar. Hennes mamma hade hort nagonstans ifran att de injektioner man far pa sjukhus bara fungerar ett kort tag sedan kommer de tillbaka. Marta, grannkvinnan och jag satt dar i minst en halvtimme och overtygade henne om att hon maste besoka hospitali. Marta gav henne tom pengar och hon lovade att besoka sjukhuset nasta morgon. Vi gick, krop,  vidare. I nasta hus bodde Josephine. Det ar hon som lagar mat at barnen pa Komboni, inte nu nar inget vatten finns att koka i. Josephine bor ensam i en hydda med fem av sina barn, de som ar stora nog att ga i skolan. Resten av barnen bor hos hennes mamma nu under torkan for hon har inte tid att ta hand om dem under skoltid, hon maste ga och hamta vatten. Marta sade att hon hade sett Josephine pa marknaden kvallen innan och Josephine berattde att hon da var pa vag att hamta vatten och kom hem klockan ett pa natten. Josephine lovade mig att fa komma tillbaka till henne, jag ska fa skriva en artikel om henne for Erikshjalpen. Med en klump i halsen gled vi ner for backen och tillbaka till skolan. Marta tvingade mig att dricka mjolk, fran nagot djur som inte var en ko. ''It is good for you Cecilia'' sa hon och sen gick vi ut pa falten for fler homevisits. Dar var det inte riktigt lika fattigt men nog stoote vi pa livsoden dar ocksa. Bland annat en flicka i 10arsaldern som nu tar han om sina smasyskon och hushallsysslor  helt sjalv medan hennes far jobbar i stenroset. Hennes mamma har lamnat dem och pappan verkar inte vara en riktig hejare da detta var hans andra fru som lamnade honom. Manga gamla kvinnor grat nar de fick ta mig i handen, de har aldrig sett en mzungu forrut. Nar vi kom tillbaka till skolan hade de flesta barn gatt hem for att ata lunch, de som fastar satt i skugga och bad. Personalen fick mat lagad av Josephine. Smaklost ris med lite gront i. Head mistress Alberta smog runt med en pase salt.
Efter lunch fick jag hjalpa Alberta att dela ut skolbocker till barnen. 5ruled, 5squared och en penna. Nagon klass hade fatt for fa och plotsligt kom en av de manliga lararna in och skallde pa Alberta om hur fel hon hade raknat, hon skrattade mest at honom och gav honom de bocker som saknades. Jag hade ocksa svart att halla tillbaka  och nar han hade gatt borjade vi bada tva gapskratta. Marta och jag gick tillbaka till FHI och alla barn pa vagen kallade mig sister. Det hade Marta valdigt roligt at. Jag kan inte klandra dem da jag gar har i min langa kjol, mitt roda har, mina mzungu-tofflor och min likbleka hud. Solen har gor bannemej att man ser annu blekare ut, intalar jag mig sjalv  i alla fall.
Violet hade anlant nar vi kom tillbaka, det ar hon som ar CDP manager och ska ta hand om mig. Vi kommer redan valdigt bra overens. Hon har bott har i Marsabit i tre ar, i ett litet hus ensam som hon redan bjudit hem mig till i helgen. I dag har jag inte sa mycket pa schemat. I eftremiddag ska jag traffa musikgruppen pa Epatha, bibelskolan. Nu behover Satim sin dator sa jag maste avsluta.
Hejsan sa lange!

Kommentarer
Postat av: Terese

Spännande att följa din blogg! Den behövs verkligen i myllret av alla "vad jag har på mig nu"-bloggar.



Det är gripande och svårförståeligt att höra om de olika människorna du möter. Att folk gråter när de ser dina händer.

Verkligen KONTRAST mot det livet man känner till här.



Ta hand om dig!

2008-09-10 @ 12:18:57
URL: http://weird--science.blogspot.com
Postat av: Angeline

Å Cecilia. Vad. Jag. Är. Stolt. Över. DIG !

Från och med denna dag är du en av mina förebilder. Och då har du lagt dig i en liga med bland annat Jack fucking Black, Paulo Cloheo och Tina Turner, min vän. Det är inte illa...

Inte bara det att du får se saker som kan knäcka vilken västerlänsk människa som helst på två sekunder, FLERA gånger per dag. Du är dessutom tvungen att hålla truten när du får lyssna på religiöst skitsnack i flera timmar. Jag kan inte tänka mig hur det måste klia i tungan på Cecilia Thorén !

Jag beundrar dig så mycket! Forstätt kämpa på.

Puss och kärlek till Säsil!

2008-09-10 @ 17:59:04
Postat av: Morsisen

Cilisbarnet! Fotriktiga skor - detta har vi talat om.... Far är riktigt upprörd... Nåja, inte riktigt, men nu vet du vad som inte funkar.

I centrum river de nu den gamla musikskolan. Lokalerna var lite sunkiga, men de hade sin charm när man hörde all musik och alla försök till musik på eeen och samma gång. Vi får anta att de nu bygger något fräscht och fräckt - kanske i samma "brutalromantiska" stil som parkeringsgaraget!! Vi må se??

Bamsekram

2008-09-10 @ 20:55:50
Postat av: Anonym

Cilisbarnet! Fotriktiga skor - detta har vi talat om.... Far är riktigt upprörd... Nåja, inte riktigt, men nu vet du vad som inte funkar.

I centrum river de nu den gamla musikskolan. Lokalerna var lite sunkiga, men de hade sin charm när man hörde all musik och alla försök till musik på eeen och samma gång. Vi får anta att de nu bygger något fräscht och fräckt - kanske i samma "brutalromantiska" stil som parkeringsgaraget!! Vi må se??

Bamsekram min Mzungu

2008-09-10 @ 21:04:20
Postat av: Linnet

Ojojoj, kämpa på, vilken insats du gör! Jag skickade ett sms häromdagen, vet inte om du fått det, har du nummer: 0768-206025? Eller är jag helt fel ute? Iallfall, där står det om det bästa som hänt på länge. DITT FINA BREV! Jösses, riktigt tårgripande. Tycker så mycket om dig vännen, var rädd om dig och ta det lugnt i alla kipeleftis! Kram, puss, klapp, blink.

2008-09-10 @ 21:42:15
Postat av: Ulrik

Du är en grymt bra skribent som skriver om intressanta händelser!

Tusen tack!

2008-09-10 @ 22:21:58

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0