Cecilia

-Cecilia, are you saved?
-Saved from what?
Tack vare mitt obegavade bemotande fick jag agna sondagsmorgonen i kyrkan. Tre timmar pa swahili. Som tur var var det en allt annat an lugn och sansad gudstjanst och jag lyckades halla mig vaken. Har namligen fatt ett nytt storingsmoment till min skonhetssomn, pistolskott. Hela natterna smaller det. Det ar wild life-nagonting nagonting-vakter som har smallkalas. De skjuter for att skramma undan elefanter som soker sig allt narmre byarna har i hopp om att finna vatten, Marsabit bor granne med en National Park som jag planerar att besoka inom en framtid snar. Ater till gudstjansten. Folk grat, skrek, sjong, klappade handerna, stod upp, satt ner, stod igen, dansade, nagra somnade(forstar inte hur) och tre korer sjong i varsin halvtimme. Allt ackompanjerat av, den av afrikanen sa alskade, midi-synthen. Vad de gor infor varje sang ar att de slar pa ett icke sa lampligt komp, med ett annu mindre lampligt tempo, for att sedan spela en ackordfoljd som de tycker funkar. Ackordfoljden spelas med den dar funktionen som gor att du bara behover trycka pa en tangent for att synthen sen sjalv ska spela ackordet tills det att du trycker pa en annan, minns inte vad den kallas, och gor det mojligt for den som spelar att freebasea lite pa de hoga klaveren. Tillaggas skall att varken tempot, ackordfoljden eller freebaseandet stammer overens med det koren sjunger. Inte alls.
Det var sondagen det. Igar hjalpte jag Ann att sopa och moppa alla golven i gasthuset, det var sa dusty att vi ibland fick ga ut och hamta andan. FHI vantar finframmat, har inte forstatt vilka annu.
Fredagen blev inte alls som jag hade vantat mig. Just nar jag skulle springa till MOI, jag var redan sen med mina matt matt -inte afrikanskt sen, stoppade Violet mig. Alla CDPsponsrade skolor med omringande communitys kallas for CDPcenters, FHI stottar varje center i 10-15ar och i fredags skulle ett samarbete avslutas. Jag fick aran att folja med pa hejda-ceremonin. Centret som skulle stangas lag i Mwangaza som ligger ungefar en halvtimmes bilfard harifran. Alla fran kontoret akte i samma vehicle, 12st i vehicle som lampas for 9st. Max. Jag satt och krampade med en skinka pa satet och en utanfor. Nar vi kom fram hade de stallt ut alla barnens skolbankar, sadana dar dar bordet ar ihopkopplat med en bank lika bred som en plank, i skuggan av traden och foraldrar och barn var redan pa plats. I mitten stod en generator kopplad till tva mikrofoner och en midi-synth. Midi-synthen klinkades pa med exakt samma taktik som pa gudstjansten, men i fredags gick inte ens ackordfoljden och freebaseandet i samma tonart. Jag satt pa en bank mellan Marta och Mary, da den stod i en backe var vi alla tre tvungna att luta oss framat for att inte tippa baklanges. Ceremonin drog igang med sang och tal. Talen blev allt langre och trasmaken allt patagligare. Marta var forst med att ge upp banksittandet, efter tva timmar reste hon sig upp och gick och satte sig i skuggan av ett trad langre bort. Mary var snall och agerade tolk, talen var pa deras mother tongue och swahili, men trottnade snart da alla talesman sade exakt samma sak. Det sjongs lite till och efter ett tag skulle det lsa upp en dikt. En man, kladd i prassliga hiphopklader och typ tre tander, laste upp en dikt han skrivit om nomadlivet. Den var skriven pa swahili, hexameter och var fem a4sidor lang. Folk kluckade av skratt och mannen laste allt hogre. Han avlostes av annu fler tal och efter tre och en halv timme gav aven Mary och jag upp. Vi gick och satte oss med Marta. Vi var alla tre rorande overens om att talen var for manga och langa, allt fler forladrar droppade av och gick och socialiserade sig med varandra pa annat hall. Nagra somnade vid sina bankar. Inte en enda elev satt kvar, de gick och spelade fotboll. Efter fyra timmar var det dags for mannen med diktenigen, denna gang en kortare dikt om HIV/AIDS. Efter fem och en halv  timmar avslutades ceremonin och det sista talet pagick i en timme, Marta klockade det. CDP bjod alla barn och foraldrar pa lunch, tre timmar for sent och sen akte vi tillbaka. Pa tillbakavagen hade vi ytterligare sex passagerare i bilen, plus tre cyklar pa taket. 16 afrikaner, en mzungu och en poet. Poeten holl lada hela vagen tillbaka till bakgrundsmusik som Gimmie hope Johanna. Alla pustade ut nar han och de ovriga cyklisterna klev ur en bit utanfor marknaden. Medan cyklarna plockades ner fran taket passade drivern pa att ta sig nagra varv runt bilen pa den forsta som hade plockats ner och jag tror aldrig att jag har sett nagon sa vinglig cyklist.
Nu gick strommen och extrabatteriet tjuter.
Hej hopp