Finframmat

I tisdags anlande Sanna och Helena. Otrolig kansla nar jag stod dar och vantade pa dem pa airstripen och sen fick se dem titta ut ur det lilla planet. Nar man traffar nagon man traffat hemma har glommer man lite bort att man ar i Afrika nar man pratar med dem. Till exempel har de bada med sig sina datorer och vi har sett pa film(!) men varje gang nar eftertexterna rullat sa har jag fatt paminna mig om var jag faktiskt ar. Markligt. Jag lat lite som Viktoria Silvstedt(stavas?) men med rullande r i borjan, blandat svenska med engelska med kiswahili och blev flera ganger forvanad over hur svart det var att prata svenska igen.
Natten till onsdag fick Sanna agna pa huk pa uthuset stackarn och Helena och jag fick darfor lamna henne pa rummet nar vi akte med nagra fran CDPkontoret ut i the highlands. Denna gang var det som tur var inte pa pikipiki men i bil lampad for sju. Vi var atta. Jag delade sate med Joseph Guyo som ar field assistant i en by som heter Hula Hula och visade sig vara en hejare pa att uttala svenska fraser som Helena larde honom nar hon inte slog huvudet i taket av allt skumpande. Trangt -ganska. Svettigt -jo. Komiskt -ja! Vi stannade till pa skolor, CDPcenter, i Hula Hula, Karare, Parikshon, Lakartinya och Kamboe och jag var precis lika hanford av utsikten denna gang. Har ar fantastiskt vackert! Nar vi kom hem var det dags for mig att bli magsjuk, halvkul, men som tur var kom Ian Cull tillbaka fran sin tur och visste i egenskap av fd Marsabitian var och vilken sorts antibiotika som skulle ta kal pa bada mina och Sannas bacillusker. For tio svenska riksdaler inhandlade han tre doser, en extra da vi misstankte att Helena stod nast pa tur. Fyra illgrona piller och tre timmar senare madde jag utmarkt.
I torsdags morse kom Iya och hamtade oss. Vi skulle pa home visits I MIlimatatu. Forst besokte vi en familj jag traffat forut, dar pappan i familjen ar vakt pa Red Cross Society och darfor kan tala engelska. Han pratade om hur val Iya och Marta tar hand om deras community och vad som slog mig aven denna visit var att han ar sa karleksfull mot sin son. Det ar dessvarre valdigt sallan jag ser en pappa sitta och krama om och pussa pa sina barn. Jag ar beredd att saga att han ar den enda pappan jag sett gora det har. Vi gick vidare, via stenroset dar vi alla fick testa att hacka sten (turist javisst) och turligt nog hade Josephine, kokerskan pa Komboni Pr School, fatt syn pa mig och lyckades komma ifatt oss sa att jag fick presentera mina vanner for varandra. Efter stenroset gick vi till ett hus med en kvinna med markliga verktyg slash kopinglor slash smycken, som hon berattade for oss om hur de anvants nar hennes son namngetts med en ceremoni som varade i tre dagar. Det nast sista motet kom att bli det som berorde mig allra mest. I en liten manyatta, moblerad med en sang, fyra stolar och ett litet trasigt bord, bor Angelina och hennes fem barn. Hon berattade, allt samtidigt som hon kramade om ringen pa hennes ringfinger, om hur hennes man lamnade henne och barnen for fyra ar sedan och nu gift om sig med en annan kvinna i Nairobi och om hur hon kampar for att klara sig pa egen hand. Angelina foljde oss till ett annat hus dar tva sponsrade pojkar som nu hade midterm break fran St Paul Secondary School bodde. Anledningen till att hon foljde oss var for att Iya hade bett henne, han ar namligen radd for deras hund. Han sade att den var crazy och hade en sten redo i handen under hela besoket. Den lilla lilla hunden lag i en grop och lyfte inte ens pa svansen nar vi kom dit. Det var haftigt att fa prata med nagra lite aldre elever och hora deras syn pa Marsabit. De var bada duktiga pa engelska och samtalet slutade med att vi var rorande overens om att George W Bush ar varldens mest korkade man. En av pojkarna fragde hur man kunde fa arbete pa en NGO eller hur man kan paskynda en forandring kring tanket har i Marsabit och Iya sade det som han och jag pratar om alltid att det ar viktigt att "speak up". For alla vi sager at att speak up kanns det som om det ar forsta gangen de hor nagon saga det och det var likadant har. Efter det besoket gick vi till Komboni for att jag skulle lmana en lapp till en av lararna dar med lite fakta till hur bla formogenheter, arbetskraft och parlamentspltaser fordelas i var varld. Ser fram emot en rolig disskusion i nasta vecka. Efter det gick vi hem for att ata lunch. Kavrt och ver tva kom Iya och hamtade Sanna och mig denna gang, nu var det Helenas tur att vara dalig, hon har skadat sin fot och allt vart traskande fick den inte tat ma battre. Sanna, Iya och jag gick i alla fall tillbaka for charityklubben och denna gang vagade tom jag titta nar de plockade bort jiggers pa sina skolkamrater. Vi gick alla hand i hand och sjungandes (det kandes lite barnen i Bullerbyn over det hela) till det huset vi alltid gar med den gamla gubben som inte kan ga. Denna gang kunde vi inte stada huset da hans fru lag dar inne sjuk och inte sjkulle ma sa bra av allt damm men ddet sjongs och bads for dem.
I fredags var det MOI day, public holiday, och vi gick och handlade lite i Marsabits shopping center och sade hejda till Ian men gjorde inte sa mycket mer. I lordags daremot. Da var vi pa Safari. Halake korde och Diid var med och agerade lite tour guide, i kladd prasslig traningsoverall och sportiga skor. Jag kande knappt igen honom nar han kom gaende. Vi sag apor och nagon slags renar, zebror pa valdigt langt hall och tva sjoar som nu bada dessvarre torkat igen fullstandigt. detta har aldrig hant forut och man vet inte vad som kommer handa med djurlivet kring tex fd Lake Paradise som nu bara ar en stor gron krater. Otackt. Helt plotsligt nar vi akte tvar stannade Halake och dar stod hon, eller han, djungels stolthet en helt enormt stor elefant. Bara tjugo meter ifran bilen. Halake blev nervos och ville aka vidare med Diid overtalade honom att stanna till en lite stund for fotograferande. Blev dessvarre infga bra bilder men maktigt var det. Tydligen ska Marsabit ha odlat fram varldens storsta elefant genom tiderna, Ahmid hette den och dog pa 70talet om jag inte minns fel.
Nu ska jag ga och hjalpa Sanna att plocka ur alla hennes rastaflator. Ska bli battre pa att uppdatera mig nar de akt, har lamnat datorer och internet at dem den har veckan da de inget har dar de bor. Aldrig trodde val jag att jag skulle ha battre internetforbindelser har i oken an de har 13mil soder om Nairobi.

KRAM!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0