Avtrubbad

I mandags var all CDP staff samlad pa kontoret. Det ar ganska roligt nar de samlas for man kan latt se vilka som arbetar pa CDP center, skolor, langt borta. De har namligen bla eller bara valdigt smutsiga byxor. Av lastbilsflakakandet. Christines kjol ar oftast lite renare da kvinnor har fortur till sate i forarhytten. Samlade var vi for att APHIA II, som star for nagot jag inte har en susning om vet att a:et star for afia(halsa pa kiswahili), har bestamt sig for att kartlagga alla norra Kenyas OVCs(orphans and vulnerable children). FH har hand om kartlaggningen i hela Marsabit district och nu skulle vi lara oss hur man fyller i deras formular. 
Ocksa pa tisdagen avbrots de flesta pa CDPkontorets dagliga arbete for OVCkartlaggingen. Hela formiddagen haftades formular och nar alla var redo att ga skulle mannen, som kanske inte ligger mig varmast om hjartat pa kontoret, absolut ha vad han kallade en kort briefing. Kenyansk briefings alltsa. Inombords skrattade jag sa jag grat, utat sett var jag lugn och sansad. Den enda med den sinnestamningen runt bordet. Alla talade i mun pa varandra, nagons telefon ringde och inte gick det att hora vad personen i andra anden sade -pa med hogtalartelefonen, nagon spottade rester fran pinnen denne anvande som local toothbrush osv osv osv. Efter lunch gick jag med Mary till Manyatta Jillo. Dar halsade vi pa en flicka som behovde halsas pa och letade efter sponsrade barn att fotografera, ocksa har. En man sprang ifatt oss och bad oss komma och titta pa hans sons ben sa vi foljde efter honom in i deras hem. Stackars pojk. Utifran knavecket putade nagot som sag ut som en valdigt infekterad golfboll och tro inte att de gatt till sjukhuset for det. Mary och jag startade en overtalningsprocess som pagar an idag. Vi skrev brev till sjukhuset som sade att pojken far varden betalad av FH, da han ar en sponsrad unge, men familjen har fortfarande inte tagit honom dit. Hur jag vet det ar for att de maste passera kontoret har for att fa en stampel i samma brev forst. Pa hemvagen fick vi lift av en pick up och fick vara med om en vansinnesfard utan dess like. Chauforren hade ingen som helst framforhallning (om man nu talar i termer kring framforhallning nar det galler bilkorande). Hoppsan har kom en svang, lat mig gora en tvarvandning sa nara den dar hyddan som mojligt. Vi flog som vantar dar bak pa flaket.
Pa onsdagen borjade arbetet pa riktigt. Marta, Esther pa kontoret och jag har fatt ansvar for hela Milimatatu med omnejd. Vi gick till stenroset = Milimatatus korvkiosk eller bensinmack = dar det hander. Pa mindre an tva timmar hade vi fyllt i tio formular, bara av att prata med manniskorna i stenroset. Marta att hon bestamt sig for att om vi inte hittade de tre sista sponsrade barnen sa skulle vi ersatta dem med nya. Pa hemvagen, ganska nara town, ropade nagra fran Komboni efter oss och vi stannade och fragade om de visste var de tre barnen hade flyttat. Da visade det sig att ett av barnen, Guyatu, var en i bland dem. Hennes faster berattade att anledningen till att hon bytt skola ar for att bada hennes foraldrar gatt bort och hon nu bodde hos henne. Guyatu i sin tur visste var de andra tva barnen bodde och det visade sig att de gatt samma livsoden tillmotes. Tank om vi hade ersatt de tre i tron om att de hade flyttat langt bort. Jag hade turen med mig, Marta oversatte turen till gud.
I torsdags var det bara Marta och jag som gick till Milimatatu. Vi hade stamt traff med Nashangai, kvinnan med kollen i Milimatatu. Vi gick runt hela dagen och gjorde hembesok i Milimatatu. Ont i hjartat gjorde det mest hela tiden nar man traffar barn fran Komboni i deras hemmiljo, som ar allt annat an halsosam.
I fredags skulle vi bara titta forbi stenroset en snabbis for att prata med en mor till en hjarnskadad pojke som vi forsoker fa in i ett HBCsystem, home based care. Det blev ingen snabbis for ryktet hade spridit sig om att hjalp nu antligen fanns att fa och Marta och jag blev kvar i timmarna tva. Vad jag kallar OVCkartlaggningen kallar de har for OVCinventering, en inte allt for kladsam benamning, men nar jag satt dar pa en stenhog och intervjuade anka nummer jag vet inte vad borjade ocksa jag kanske forsta den icke sa humana benamningen litye. Missforsta mig nu ratt. Varfor jag sager att jag borjade tanka inventering var for att man blev sa otackt avtrubbad. "Du har inte atit pa tva dagar och ingenstans att bo har du heller, nehe nej, det ger fyra poang, da antecknar jag det". Efterat gick vi till Manyatta Ginda och dar mottes vi av en tant jag traffat manga ganger forr som visade oss till ett hus hon ville att vi skulle besoka. Dar bodde en gammal tant och en flicka pa sex ar. Tanten berattade att flickans bada foraldrar gatt bort i AIDS och att flickans syskon gar pa boarding school och ar gifta och darfor inte langre bor hemma. Flickan hoppade direkt upp i mitt kna och nar hon satt dar kunde jag hora hennes puls. Den gick alldeles for fort och jag bad Marta fraga flickan farmor om hon var sjuk. Farmorn sade att ja det var hon och tog fram en tablettburk for att visa oss flickans medicin. Jag laste pa burken och insag att flickan ar HIVpositiv. Farmorn hade fram tills nu levt lyckligt omedveten om det da hon inte kan lasa och bara blivit instruerad att ge flickan tre tabletter varje dag. Marta grat och jag kunde bara inte ta in vad jag var med om dar och da. Lilla lilla Kame som satt dar i mitt kna, sa oskyldig. Kame hade koll pa var fler barn som mist deras foraldrar bodde och visade oss vagen. Efter tva till hembesok borjade vi hora kvinnokor sjunga nagon valdigt mononton men vacker sang. Marta berattade att det ar sangen man sjunger nar en nygift kvinna skall flytta in hos mannens familj. Mannen var en fd High School Beneficiary som Marta kande och vi blev inbjudna pa the. Jag spelade in lite av sangen. Far har namligen skcikat mig en gava per post - en handy recorder. Tack far! 


Kommentarer
Postat av: Emmy

Vet inte riktigt vad jag ska skriva..

Det är fruktansvärt hemskt att den lilla flickan är HIV positiv.. och ännu mer fruktansvärt att hon verklgen inte är ensam om detta. DEt borde inte få finnas.



Men samtidigt så vill jag snart välkomna dig till Sverige.

Du är saknad //kärlek.

2008-11-30 @ 23:45:59
Postat av: Papputen

Hej,

Nu förväntar jag mig både minareter, microphone dudes, midi-syntar och fiollektioner att lyssna på när du kommer hem. Martin vill säkert också lyssna på ljudkollaget, det var hans kommentar som gav mig idén.



Kram,

Papputen

2008-12-01 @ 21:03:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0